Walter fortsätter..

Nu så kommer fortsättningen med intervjun av Walter Rönmark ordförande för SBTF.


Angående de senaste årens resultat..

Dina övriga frågor om hur jag ser på resultatet på såväl elitsidan som bredden är det väl bra att konstatera att ingendera kan man vara speciellt nöjd med. Om vi börjar med eliten så kan man ju lugnt säga efter lag-VM i Kina senast att sämre har det väl inte varit. Sämre än 1948 säger expertisen. Att se Serbien och Sverige spela en avgörande match om att vara kvar i A-gruppen kändes inte speciellt roligt och hade någon för 25 år sedan sagt att Jugoslavien och Sverige skulle göra upp om den sista platsen, den 18:e, i VM skulle vederbörande blivit tagen för mindre vetande. Att damerna inte kunde hålla sig kvar i A-gruppen dit man så förtjänstfullt kvalificerade sig för två år sedan gjorde inte saken bättre.

Den enda som i skrivande stund är kvalificerad för OS är Jörgen Persson, 42 år gammal. Med all respekt för Jörgen Persson, som är en fantastisk bordtennisspelare och som man faktiskt blev lite imponerad över hans kunnande nu senast vid VM, är det långt ifrån tillfredsställande. I dagarna avgörs Europakvalificeringen till OS där Per Gerell och Jens Lundqvist deltar och Mathilda E på damsidan. Det är klart att ett önskescenarium är att en eller helst båda herrarna kvalificerar sig till OS så har vi ett lag i OS vilket vore väldigt bra, för kommer vi till ett OS så kan det mesta hända där. Men vi är långt ifrån världseliten på herrsidan och miltals ifrån på damsidan. Vi är så långt ifrån på damsidan att jag inte ens är säker på att Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) automatiskt skulle anmäla Mathilda till Peking även om hon kvalificerar sig vid Eruopakvalificeringen i Nantes nu i dagarna.

Angående bredden..

Tyvärr är vi inte så många som vi borde på breddsidan heller. Vi har över 10 000 licenser vilket är mer än det varit de senaste åren, och det är bra att vi ökar, men långtifrån de nivåer på 13 000 och mera som vi hade när pingis var på topp breddmässigt. Däremot följer inte automatiskt en ökning i licenser när vi får stora internationella framgångar som vi hade på 90-talet med enligt min mening största framgångarna 1997 i VM i Manchester och 2000 i Malaysia. (Jag har inte glömt VM 89 och 91, men vid 1997 och 2000 satt jag själv vid ”ringside” därav min ”uppgradering” av de tillfällena).

Antalet föreningar är drygt 700 i dag och alla är inte riktigt i ”topptrim” men visst borde vi kunna ha betydligt flera.

Vad har SBTF på gång och vilka visioner har Walter?

Mina visioner är inga andra än de som gäller för Svensk bordtennis och de är de som svensk bordtennis fastställt på sitt årsmöte och de målen skall vara nådda 2010.

På elitsidan skall vi vara bland de fyra bästa i världen på herrsidan och fyra bästa i Europa på damsidan.

Vi är ganska långt därifrån nu även om vi var närmare för 2 år sedan.

Vi skall ha betydligt mer än 10 000 licenser och närmare 1000 klubbar sade vi då.

Vi skall ha ett SOC vartannat år som skall vara ett föredöme för hur man ordnar en internationell tävling.

Vi skall ha en elitserie som har hög kvalitet och drar mer publik än nu och vi vill ha mer mediatäckning framför allt i TV.

Med mera, med mera. Allt finns nedtecknat i vårt målprogram.

Och det låter ju gott och väl och det är inga dåliga mål, men man kan ju redan nu konstatera att vi på en del punkter är ganska långt måluppfyllelse och frågan är då vad vi gjort för fel som inte når fram. Vi har definitivt inte legat på latsidan och inget gjort för vi har jobbat intensivt, men inte varit framgångsrika.

Varför har vi inte lyckats? Vad saknar vi?

Varför har vi inte nått bättre resultat på elitsidan när vi, då menar jag förbundet, åtminstone på herrsidan satsar mer pengar än någonsin tidigare?

Vad saknas? Pengar är det första svaret, men det kan ingalunda var enda svaret. Visst skulle det vara bättre om vi hade en huvudsponsor som vi inte haft på flera år.

Men om vi inte har fler klubbar och långtifrån så många som vi vill vara, måste det bero på att vi inte har det bästa samspelet mellan förbund och klubbar och distrikt eller att klubbarna har ekonomiska svårigheter och inte har kraft och möjlighet att engagera sig i att attrahera flera eller då är konkurrensen från andra idrotter för stor på lokal/regional nivå.

För att nå de här målen så tror jag att det långsiktigt viktiga är att hitta ledarna, utbilda dem och ha ett gott samarbete mellan distrikt och klubbar. Är vi duktiga på det området, ledarrekrytering som ju är ett gemensamt intresse för alla inom svensk pingis, blir vi fler, vi får de ekonomiska förutsättningarna, vi får ungdomarna, vi får flera att vara med i verksamheten och då har vi snart spelarna i världseliten på herrsidan och i Europaeliten på damsidan också. Vi har ju duktiga ungdomar framför allt bland pojkarna. Borde vi inte där kunna få fram några toppspelare av internationell klass.

Utbildningen, framför allt tränarutbildningen, måste bli bättre och där har vi personer som jobbar med de frågorna. Så utbildningen på alla nivåer, för tränarna, för ledarna och ledarrekryteringen måste vara prioriterat och då kommer resultaten. Det finns ingen garanti för måluppfyllelse, men man kan säga att om man inte gör något på det här området så blir det definitivt ingen måluppfyllelse.

Tack för en spännande läsning med gedigna långa svar. Walter hälsar alla bloggens läsare så gott. Återigen tack för att du tog dig tid Walter!