Er röst har talat! Er röst har blivir hörd!
Bäst av alla inlägg på bloggen är inte ett enskilt inlägg utan anekdot-stafetten som instiftades efter att Linus Mernsten vunnit en frågesport här på bloggen. Varje söndag under en lång tid så fick pingissverige ta del av en enskild spelares berättelse om ett speciellt minne eller händelse från desses pingisliv.
Bloggens sista omröstning (268 röster) vanns alltså av Anekdot-stafetten!
1. Anekdot-stafetten 62 röster 23 %
2. Den störste 35 röster 13 %
2. Diskussionen om svarta strumpor 35 röster 13 %
Värt att notera är att det är två på delad andra plats. Det enskilt mest populära inlägget var också mitt eget favoritinlägg, min hyllning till främst Jan-Ove Waldner.
Visar inlägg med etikett anekdot-stafetten. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett anekdot-stafetten. Visa alla inlägg
fredag 27 november 2009
söndag 11 oktober 2009
Sanningen bakom snödrivan, anekdot av Mattias Översjö
De är säkert många som redan hört olika varianter av denna berättelse, men de är bara jag som kan berätta originalet så lyssna nu noga nu. Den här har jag fått höra av många i pingissverige och då har den varit kryddad. Häng med nu.
Jag vet inte vilket år de var, jag hade i alla fall blivit uttagen på mitt första landslagsläger. Detta var ju som alla förstår väldigt stort. Speciellt när man fick se vilka andra som var med, som till exempel
Kadetter: Christoffer Dellstrand, Fabbe och Sondell.
Juniorer: Axelqvist, Rydén, Åhman, Krasniqi, Robert Eriksson, Kim Nylander.
U21: Anders Holm, John Wall, PG.
Och då inte att förglöma Mattias Översjö Byttorps IF.
Jag tänkte vilka lirare som ska på lägret och här ska jag vara med. Nice.
Nu till lägrets början, när jag fick reda på hur mycket vi skulle träna var de ju en liten chock. Jag tränade då knappt 3-4 pass i veckan, och då mest fisk och backhand, fotarbete och sånt var jag inte någon världsmästare på. Vi skulle träna 2 gånger om dagen och också väldigt långa pass bara de gjorde ju att man blev lite fundersam hur ska jag klara av detta?
Första passet var nu över och tränaren som då var Linus Mernsten säger att vi ska köra mage rygg. Jag visste ju var magen och ryggen sitter men vad skulle jag göra. Då sade han att vi skulle köra fys, jag visste ju vad det var men inte mer än så. Så Anders Holm fick visa mig några övningar.
De första dagarna gick ju bra men sedan började kroppen börja säga emot och de var då eländet började. Jag blev sjuk en förkylning och var riktigt seg i kroppen, de var iskallt ute och jag blev sängliggande.
Jag var väldigt sjuk och orkade ingenting, jag bara låg på Campus i Köping, jag skulle ändå ta mig ner till matsalen en dag för att äta och de var så jobbigt, när jag väl hade ätit klart så somnade jag i matsalen, sedan tror jag att det var någon som väckte mig så jag kom därifrån, detta var bara början på en väldigt jobbig vecka.
Jag fick reda på av Sören som då var kadettcoach att vi skulle ha något slags utvecklings samtal och då fick jag ju ta mig ner till hallen igen, jobbigt. Men de hade ställt upp en säng till mig där så att jag kunde sova när samtalet var klart.
Nu till sista dagen den här har nog många hört talas om vi skulle äntligen få åka hem, och orutinerad som jag var hade jag ju inte en rullväska som man kunde dra utan hade en stor jätteväska hockeytrunk. Som jag knappt kunde bära och den skulle jag bära till hallen från campus och de var på fotbollsplanen som allt hände. Jag gick där och hade problem med min väska för den var så stor och tungt. De var då jag bara släppte taget om väskan såg hur mjuk snön var och bara lade mig där och vilade sedan kom de några pingisspelare bakom och såg allt detta. Men jag somnade aldrig som alla andra säger utan de var bara en lätt vilostund…..
Hoppas denna nu blir rätt sagd i framtiden. De var ingen bra vecka för mig den veckan.
Nu vill jag bara tacka dig Max för en rolig blogg med bra läsning.
Jag skulle vilja skicka vidare anektdot stafettpinnen till Niklas Almström.
Jag vet inte vilket år de var, jag hade i alla fall blivit uttagen på mitt första landslagsläger. Detta var ju som alla förstår väldigt stort. Speciellt när man fick se vilka andra som var med, som till exempel
Kadetter: Christoffer Dellstrand, Fabbe och Sondell.
Juniorer: Axelqvist, Rydén, Åhman, Krasniqi, Robert Eriksson, Kim Nylander.
U21: Anders Holm, John Wall, PG.
Och då inte att förglöma Mattias Översjö Byttorps IF.
Jag tänkte vilka lirare som ska på lägret och här ska jag vara med. Nice.
Nu till lägrets början, när jag fick reda på hur mycket vi skulle träna var de ju en liten chock. Jag tränade då knappt 3-4 pass i veckan, och då mest fisk och backhand, fotarbete och sånt var jag inte någon världsmästare på. Vi skulle träna 2 gånger om dagen och också väldigt långa pass bara de gjorde ju att man blev lite fundersam hur ska jag klara av detta?
Första passet var nu över och tränaren som då var Linus Mernsten säger att vi ska köra mage rygg. Jag visste ju var magen och ryggen sitter men vad skulle jag göra. Då sade han att vi skulle köra fys, jag visste ju vad det var men inte mer än så. Så Anders Holm fick visa mig några övningar.
De första dagarna gick ju bra men sedan började kroppen börja säga emot och de var då eländet började. Jag blev sjuk en förkylning och var riktigt seg i kroppen, de var iskallt ute och jag blev sängliggande.
Jag var väldigt sjuk och orkade ingenting, jag bara låg på Campus i Köping, jag skulle ändå ta mig ner till matsalen en dag för att äta och de var så jobbigt, när jag väl hade ätit klart så somnade jag i matsalen, sedan tror jag att det var någon som väckte mig så jag kom därifrån, detta var bara början på en väldigt jobbig vecka.
Jag fick reda på av Sören som då var kadettcoach att vi skulle ha något slags utvecklings samtal och då fick jag ju ta mig ner till hallen igen, jobbigt. Men de hade ställt upp en säng till mig där så att jag kunde sova när samtalet var klart.
Nu till sista dagen den här har nog många hört talas om vi skulle äntligen få åka hem, och orutinerad som jag var hade jag ju inte en rullväska som man kunde dra utan hade en stor jätteväska hockeytrunk. Som jag knappt kunde bära och den skulle jag bära till hallen från campus och de var på fotbollsplanen som allt hände. Jag gick där och hade problem med min väska för den var så stor och tungt. De var då jag bara släppte taget om väskan såg hur mjuk snön var och bara lade mig där och vilade sedan kom de några pingisspelare bakom och såg allt detta. Men jag somnade aldrig som alla andra säger utan de var bara en lätt vilostund…..
Hoppas denna nu blir rätt sagd i framtiden. De var ingen bra vecka för mig den veckan.
Nu vill jag bara tacka dig Max för en rolig blogg med bra läsning.
Jag skulle vilja skicka vidare anektdot stafettpinnen till Niklas Almström.
söndag 27 september 2009
Utlandsresor, anekdoter av Gustaf Ericson
Nya Kaledonien i Söderhavet, året är 2004. En av mina första World Junior Circuit-tävlingar, och spänningen går att ta på. Dagen innan har Johan Olofsson i lag slagit en liten japan, vars servar förbluffat oss alla, med 11-9 i femte. Japanens namn var Kenta Matsudaira, och vi anade alla att detta var en blivande storspelare.
Efter en snabb sorti ur dubbelturneringen på morgonen går vi tiominuterspromenaden tillbaka till hotellet för lunch och en snabb tupplur. Det är med laddade batterier vi sedan återvänder för att göra det vi kommit hit för - ta oss vidare ur poolen i singel. Jag springer några varv runt hallen och går sedan och hämtar Sebbe Andersson för att slå in. 40 minuter till match. Ska möta den enda riktiga utmanaren om poolsegern direkt, Binbin Zhou från Nya Zeeland som jag haft hyfsat svårt för på lägret och som är åttondelseedad. Men var är racket?
Kollar igenom väskan och området runtomkring på läktaren. Var inte racket där alldeles nyss? Har någon snott det? Rusar tillbaka till hotellrummet för att dubbelkolla att det inte blivit kvar. Med 20 minuter kvar ger jag upp och plockar fram reservracket, med oinspelade nabbar och likträff i forehand.
Kommer under direkt i matchen. Får ingen underskruv med nabbet och kan inte loopa alls utan hamnar på mellanhand. Lyckas gneta mig till ett skiljeset men kommer under direkt med 9-4. Då kommer coach Nisse Sandberg, som suttit på Olofssons match tills nu, och tar timeout. Jag lyckas smyga upp underläget och tar hem matchen 12-10. Lättad går jag upp på läktaren och sätter mig vid min väska.
Nån minut senare kommer Nisse också upp och sätter sig med sin gula Ängbyväska. I denna så börjar han gräva lite medan han frågar om jag saknade någonting under matchen. Jag hinner inte svara innan han fiskar upp min förstaracket, skrattandes sitt sedvanliga, bullriga skratt, ur den illgula bagen från SportJohan. Huruvida det var något slags skämt att gömma min racket, eller om det var en läxa för att jag inte höll tillräcklig uppsikt, vet jag till dags dato ännu inte. Men lättad blev jag.
* Två år senare: Nisse Sandberg coachar i damjuniorerna i El Salvadors World Junior Circuit. Jag tror det är Madde Melcher som kör en stenhård femsettare med en lokal, latinamerikansk förmåga.
Efter sidbyte i skiljeset stoppar Nisse in en Fisherman's Friend i munnen, sin vana trogen. Domaren tror att detta är ett dolt tecken och skickar upp honom på läktaren med ett rött kort. Att motståndarcoachen har en konstant dialog med sin spelare verkar spela mindre roll, det är bara att gå upp och sätta sig.
* Nästa dag lirar vi pooler i singel och det drar ut på tiden. Det är 35 grader i hallen och luftfuktigheten är såklart skyhög. Alla längtar till hotellpoolen. Då, i den sista matchen, börjar det fullkomligt ösregna, så mycket så att taket bågnar och buktar in kraftigt.
Plötsligt slår blixten ned i hallen och all elektronik (inklusive lyset) slås ut. Man ser inte handen framför sig. Halv panik utbryter och alla matcher får tillfälligt avbrytas. En dryg halvtimma senare börjar strömmen återvända och ytterligare en kvart senare kan matcherna komma igång åter, men det droppar från taket och duvor flyger runt i hagarna och släpper spillning på borden.
* Sista anekdoten är från Qatar, ytterligare något år senare. Vi bor på det lyxigaste hotellet i mannaminne, med pool, tennisbana, buffémåltider och allehanda lyx.
Själva tävlingen går okej, och jag och Martin tar hem både lag och dubbel i konkurrens med Frankrike, Ryssland, Luxemburg med flera. Indien utmärker sig med många duktiga kadetter och en väldigt social coach som inte är sen att ge komplimanger åt svenskar så fort han får chansen.
På vägen ner till middagsbuffén en kväll småpratar vi lite med några norska affärsmän i hissen. De avslöjar att detta är ett av de sämre hotellen i Doha, och att det ska rivas nästa vecka för att bereda plats åt ännu ett femstjärnigt hotell.
Väl nere passerar vi den otroligt rökiga hotellbaren med dess tillhörande kinesiska glädjeflickor (ut kommer, stapplandes och med röda kinder, en icke namngiven skäggig utländsk tränare från ett centraleuropeiskt furstendöme), och väl inne i restaurangen sätter vi oss sedan till bords tillsammans med Nisse och övriga svenskar.
Flera av oss noterar att Nils-Erik ser aningen blek ut, men reflekterar inte så mycket mer över det. Det är väl inget som inte ett par Fisherman kan bota...?
När dessertbuffén är avklarad, och Nisse beställer in sin dagliga ölburk som avec till kaffet, reser vi oss andra för att rulta oss upp till rummen igen. En panikslagen Nils beordrar oss att stanna kvar, av en anledning som han inte vill berätta. Det är tydligen någonting så osannolikt att han inte vill berätta det förrän tävlingen är över. Men om vi stannar kvar efter maten varje dag lovar han att berätta på flyget hem.
Sagt och gjort. Vi offrar en kvart fyra dagar i följ för att få reda på hemligheten.
På bussen till flygplatsen tar han bladet från munnen: det visar sig att en viss indisk manlig tränare, första kvällen efter vi gått upp på rummen, kommit och satt sig vid hans bord och frågat huruvida Nisse hade många 'girlfriends at home'. Gift som han är, svarar Nisse nej, och indiern kan inte för sitt liv förstå 'hur en så attraktiv man inte kan ha tusentals flickvänner hemma'. Det hela hade tydligen slutat med att indiern givit Nisse ett rejält skamligt förslag (detaljerna lämpar sig inte i tryck), och vår käre Nils-Erik hade plötsligt fått väldigt brått därifrån... Den 'trevligt sociale indiske tränaren' vi umgåtts och skrattat med dagar i följd framstod nu i lite annan dager, kan man lugnt säga. Han har ännu inte synts till igen kan rapporteras.
*
Gurra återkommer med vem som får ta över stafettpinnen.
Efter en snabb sorti ur dubbelturneringen på morgonen går vi tiominuterspromenaden tillbaka till hotellet för lunch och en snabb tupplur. Det är med laddade batterier vi sedan återvänder för att göra det vi kommit hit för - ta oss vidare ur poolen i singel. Jag springer några varv runt hallen och går sedan och hämtar Sebbe Andersson för att slå in. 40 minuter till match. Ska möta den enda riktiga utmanaren om poolsegern direkt, Binbin Zhou från Nya Zeeland som jag haft hyfsat svårt för på lägret och som är åttondelseedad. Men var är racket?
Kollar igenom väskan och området runtomkring på läktaren. Var inte racket där alldeles nyss? Har någon snott det? Rusar tillbaka till hotellrummet för att dubbelkolla att det inte blivit kvar. Med 20 minuter kvar ger jag upp och plockar fram reservracket, med oinspelade nabbar och likträff i forehand.
Kommer under direkt i matchen. Får ingen underskruv med nabbet och kan inte loopa alls utan hamnar på mellanhand. Lyckas gneta mig till ett skiljeset men kommer under direkt med 9-4. Då kommer coach Nisse Sandberg, som suttit på Olofssons match tills nu, och tar timeout. Jag lyckas smyga upp underläget och tar hem matchen 12-10. Lättad går jag upp på läktaren och sätter mig vid min väska.
Nån minut senare kommer Nisse också upp och sätter sig med sin gula Ängbyväska. I denna så börjar han gräva lite medan han frågar om jag saknade någonting under matchen. Jag hinner inte svara innan han fiskar upp min förstaracket, skrattandes sitt sedvanliga, bullriga skratt, ur den illgula bagen från SportJohan. Huruvida det var något slags skämt att gömma min racket, eller om det var en läxa för att jag inte höll tillräcklig uppsikt, vet jag till dags dato ännu inte. Men lättad blev jag.
* Två år senare: Nisse Sandberg coachar i damjuniorerna i El Salvadors World Junior Circuit. Jag tror det är Madde Melcher som kör en stenhård femsettare med en lokal, latinamerikansk förmåga.
Efter sidbyte i skiljeset stoppar Nisse in en Fisherman's Friend i munnen, sin vana trogen. Domaren tror att detta är ett dolt tecken och skickar upp honom på läktaren med ett rött kort. Att motståndarcoachen har en konstant dialog med sin spelare verkar spela mindre roll, det är bara att gå upp och sätta sig.
* Nästa dag lirar vi pooler i singel och det drar ut på tiden. Det är 35 grader i hallen och luftfuktigheten är såklart skyhög. Alla längtar till hotellpoolen. Då, i den sista matchen, börjar det fullkomligt ösregna, så mycket så att taket bågnar och buktar in kraftigt.
Plötsligt slår blixten ned i hallen och all elektronik (inklusive lyset) slås ut. Man ser inte handen framför sig. Halv panik utbryter och alla matcher får tillfälligt avbrytas. En dryg halvtimma senare börjar strömmen återvända och ytterligare en kvart senare kan matcherna komma igång åter, men det droppar från taket och duvor flyger runt i hagarna och släpper spillning på borden.
* Sista anekdoten är från Qatar, ytterligare något år senare. Vi bor på det lyxigaste hotellet i mannaminne, med pool, tennisbana, buffémåltider och allehanda lyx.
Själva tävlingen går okej, och jag och Martin tar hem både lag och dubbel i konkurrens med Frankrike, Ryssland, Luxemburg med flera. Indien utmärker sig med många duktiga kadetter och en väldigt social coach som inte är sen att ge komplimanger åt svenskar så fort han får chansen.
På vägen ner till middagsbuffén en kväll småpratar vi lite med några norska affärsmän i hissen. De avslöjar att detta är ett av de sämre hotellen i Doha, och att det ska rivas nästa vecka för att bereda plats åt ännu ett femstjärnigt hotell.
Väl nere passerar vi den otroligt rökiga hotellbaren med dess tillhörande kinesiska glädjeflickor (ut kommer, stapplandes och med röda kinder, en icke namngiven skäggig utländsk tränare från ett centraleuropeiskt furstendöme), och väl inne i restaurangen sätter vi oss sedan till bords tillsammans med Nisse och övriga svenskar.
Flera av oss noterar att Nils-Erik ser aningen blek ut, men reflekterar inte så mycket mer över det. Det är väl inget som inte ett par Fisherman kan bota...?
När dessertbuffén är avklarad, och Nisse beställer in sin dagliga ölburk som avec till kaffet, reser vi oss andra för att rulta oss upp till rummen igen. En panikslagen Nils beordrar oss att stanna kvar, av en anledning som han inte vill berätta. Det är tydligen någonting så osannolikt att han inte vill berätta det förrän tävlingen är över. Men om vi stannar kvar efter maten varje dag lovar han att berätta på flyget hem.
Sagt och gjort. Vi offrar en kvart fyra dagar i följ för att få reda på hemligheten.
På bussen till flygplatsen tar han bladet från munnen: det visar sig att en viss indisk manlig tränare, första kvällen efter vi gått upp på rummen, kommit och satt sig vid hans bord och frågat huruvida Nisse hade många 'girlfriends at home'. Gift som han är, svarar Nisse nej, och indiern kan inte för sitt liv förstå 'hur en så attraktiv man inte kan ha tusentals flickvänner hemma'. Det hela hade tydligen slutat med att indiern givit Nisse ett rejält skamligt förslag (detaljerna lämpar sig inte i tryck), och vår käre Nils-Erik hade plötsligt fått väldigt brått därifrån... Den 'trevligt sociale indiske tränaren' vi umgåtts och skrattat med dagar i följd framstod nu i lite annan dager, kan man lugnt säga. Han har ännu inte synts till igen kan rapporteras.
*
Gurra återkommer med vem som får ta över stafettpinnen.
onsdag 9 september 2009
Dagens anekdot
Fick denna historia berättad för mig igår och jag ska nu försöka återge den så gott det går.
Det är den 20 mars 1998 och det är den andra semifinalen mellan Eslöv och Söderhamn. Eslöv har vunnit det första mötet hemma och spelar nu på bortaplan i ett kokande Söderhamn som är lite favoriter i detta möte.
Matchen blir stenhård och lagen följs åt och turas om att dela ledningen i lagmatchen. Peter Andersson tar revansch på lillebror Mattias som vunnit nere på hemmaplan med 8-6 i skilje. På den tiden spelade man till 21 men om det blev skiljeset så spelade man alltså tiebreak och först till sju poäng.
Peter lyckas även vinna sin andra match och det mot Mikael Zöögling i en stenhård batalj där Pidde vinner med 8-6 och ger SUIF ledningen med 4-3 när hans lillebror går in och är tvungen att vinna mot Fredrik Lundquist vilket nere i Eslöv skedde ganska smärtfritt, den här gången blir det långt i från smärtfritt och när Mattias väl kan sträcka armarna i luften så står det 10-8 i skiljesetet. 4-4 i lagmatchen.
En annan grej som var annorlunda på denna tid var att om det blev 4-4 så spelade men en avgörande match och det var inte som det varit det senaste säsongerna en singelmatch utan då var det en dubbelmatch.
Chen Jian (den äldre som spelat för Bele och Ängby) som tagit sina två matcher var given etta och han brukade spela tillsammans med Zöögling men denna gång så hade kinesen fått för sig att han skulle spela med Mattias som just vunnit sin match medan Zöögling förlorat bägge sina. Sagt och gjort så blev det och det innebar att Eslöv mönstrade Chen Jian/Andersson mot Wang Fei/Andersson. Brödraparet mot varandra en gång till.
Eslöv paret vinner första med 21-19 för att förlora det andra med 22-24 och dagens femte ovissa skiljeset skulle nu avgöra om Eslöv skulle kunna nå sin första SM-final någonsin.
Skiljesetet blev lika hårt som de andra seten och snart var det matchboll Eslöv. Ledning 6-5 och egen serve. Publiken lever med sig nästan lika mycket som SUIFs superheta bänk som om man uttrycker det milt verkligen hejar på sitt lag. Stämningen är så tjock att man måste hugga sig fram med machete för att kunna ta sig fram till bordet.
Eslöv är en boll i från att skrälla och gå till final. En boll. En endaste boll och den som servar är Chen Jian, kinesen som varit med sen 1800-talet kallt och som är lurigare än vad Zögge och äpplet är tillsammans.
Chen Jian servar på Pidde Andersson som direkt när han returnerar bollen säger "nätserve". Problemet är att han missar returen och domaren har inte markerat för nätserve. Chen Jian går direkt över till domaren och tackar för matchen och snabbt som attan tackar han motståndarna i SUIF som inte fattar vad som händer. Än mindre förstår publiken vad som händer men det anar vad som håller på att ske och de vrålar ut sin ilska. Eslövs bänkens jubel kvävs lite när SUIFs hela lag är ine och pratar med domarna. Mellanbror Peter försöker få lillebror Mattias att erkänna att det var Mattias. Men ni vet alla hur det är. Ibland så har man inte sett att det var nätserve och kan då inget göra. Samtidigt vill inte Mattias vinna på ett felaktigt sätt så diskussionen med mellan SUIF, Mattias och domarna fortsätter. Domarna står dock på sig vilket föranleder att publiken till sist kommer in i hagen för att göra sin unisona röst hörd. Chen Jian är inte i närheten.
Efter en cirka trettio minuters palaver säger den äldsta brodern i brödraskaran Thomas till Mattias att lämna hagen då det inte finns något de kan göra. Domarna är bestämda att det inte var nätserve, bollen är spelad, bollen är förlorad för SUIFs del och Eslöv är med det i sin första SM-final. End of story, lämna hagen.
Eslöv tar sig in i sitt omklädningsrum under burop och skällsord som man bara kan ana och knappast själv vill höra. Väl inne i omklädningsrummet så ser de att på toaletten sitter Chen Jian med vidöppen dörr och skiter med en cigg i mungipan. Helt iskall inför det som hänt tyckte kinesen att det var skönt att skita och ta en cigg.
Laget vet inte vad de ska säga men det vet Chen. Han säger helt kort och koncist.
"Vad gjorde ni där uppe så länge? Den bollen spelas aldrig om, inte en chans. Vad höll ni på med? Vi är i SM-final nu och det måste vi fira"
*
Vad kan man säga om det här då? Ja, jag vet inte men jag skrattade gott när Mattias och Peter berättade den för mig igår kväll. Anekdotstaffet tar därmed ny fart och jag lämnar över pinnen till Gustaf Ericson i Ängby SK.
Det är den 20 mars 1998 och det är den andra semifinalen mellan Eslöv och Söderhamn. Eslöv har vunnit det första mötet hemma och spelar nu på bortaplan i ett kokande Söderhamn som är lite favoriter i detta möte.
Matchen blir stenhård och lagen följs åt och turas om att dela ledningen i lagmatchen. Peter Andersson tar revansch på lillebror Mattias som vunnit nere på hemmaplan med 8-6 i skilje. På den tiden spelade man till 21 men om det blev skiljeset så spelade man alltså tiebreak och först till sju poäng.
Peter lyckas även vinna sin andra match och det mot Mikael Zöögling i en stenhård batalj där Pidde vinner med 8-6 och ger SUIF ledningen med 4-3 när hans lillebror går in och är tvungen att vinna mot Fredrik Lundquist vilket nere i Eslöv skedde ganska smärtfritt, den här gången blir det långt i från smärtfritt och när Mattias väl kan sträcka armarna i luften så står det 10-8 i skiljesetet. 4-4 i lagmatchen.
En annan grej som var annorlunda på denna tid var att om det blev 4-4 så spelade men en avgörande match och det var inte som det varit det senaste säsongerna en singelmatch utan då var det en dubbelmatch.
Chen Jian (den äldre som spelat för Bele och Ängby) som tagit sina två matcher var given etta och han brukade spela tillsammans med Zöögling men denna gång så hade kinesen fått för sig att han skulle spela med Mattias som just vunnit sin match medan Zöögling förlorat bägge sina. Sagt och gjort så blev det och det innebar att Eslöv mönstrade Chen Jian/Andersson mot Wang Fei/Andersson. Brödraparet mot varandra en gång till.
Eslöv paret vinner första med 21-19 för att förlora det andra med 22-24 och dagens femte ovissa skiljeset skulle nu avgöra om Eslöv skulle kunna nå sin första SM-final någonsin.
Skiljesetet blev lika hårt som de andra seten och snart var det matchboll Eslöv. Ledning 6-5 och egen serve. Publiken lever med sig nästan lika mycket som SUIFs superheta bänk som om man uttrycker det milt verkligen hejar på sitt lag. Stämningen är så tjock att man måste hugga sig fram med machete för att kunna ta sig fram till bordet.
Eslöv är en boll i från att skrälla och gå till final. En boll. En endaste boll och den som servar är Chen Jian, kinesen som varit med sen 1800-talet kallt och som är lurigare än vad Zögge och äpplet är tillsammans.
Chen Jian servar på Pidde Andersson som direkt när han returnerar bollen säger "nätserve". Problemet är att han missar returen och domaren har inte markerat för nätserve. Chen Jian går direkt över till domaren och tackar för matchen och snabbt som attan tackar han motståndarna i SUIF som inte fattar vad som händer. Än mindre förstår publiken vad som händer men det anar vad som håller på att ske och de vrålar ut sin ilska. Eslövs bänkens jubel kvävs lite när SUIFs hela lag är ine och pratar med domarna. Mellanbror Peter försöker få lillebror Mattias att erkänna att det var Mattias. Men ni vet alla hur det är. Ibland så har man inte sett att det var nätserve och kan då inget göra. Samtidigt vill inte Mattias vinna på ett felaktigt sätt så diskussionen med mellan SUIF, Mattias och domarna fortsätter. Domarna står dock på sig vilket föranleder att publiken till sist kommer in i hagen för att göra sin unisona röst hörd. Chen Jian är inte i närheten.
Efter en cirka trettio minuters palaver säger den äldsta brodern i brödraskaran Thomas till Mattias att lämna hagen då det inte finns något de kan göra. Domarna är bestämda att det inte var nätserve, bollen är spelad, bollen är förlorad för SUIFs del och Eslöv är med det i sin första SM-final. End of story, lämna hagen.
Eslöv tar sig in i sitt omklädningsrum under burop och skällsord som man bara kan ana och knappast själv vill höra. Väl inne i omklädningsrummet så ser de att på toaletten sitter Chen Jian med vidöppen dörr och skiter med en cigg i mungipan. Helt iskall inför det som hänt tyckte kinesen att det var skönt att skita och ta en cigg.
Laget vet inte vad de ska säga men det vet Chen. Han säger helt kort och koncist.
"Vad gjorde ni där uppe så länge? Den bollen spelas aldrig om, inte en chans. Vad höll ni på med? Vi är i SM-final nu och det måste vi fira"
*
Vad kan man säga om det här då? Ja, jag vet inte men jag skrattade gott när Mattias och Peter berättade den för mig igår kväll. Anekdotstaffet tar därmed ny fart och jag lämnar över pinnen till Gustaf Ericson i Ängby SK.
måndag 6 juli 2009
Anekdot-stafetten
Ska vi lägga ner den helt eller fortsätta? Det var punkt 5 som blev problemet och det är kanske den viktigaste punkten om vi ska fortsätta.
Så här såg reglerna ut från början:
1. Jamie Lindqvist får inte vara med (mer än i eventuella anekdoter), han skulle aldrig kunna bestämma sig för vilken anekdot han vill berätta och inte heller komma in med anekdoten i tid.
2. Om berättaren är född på exempelvis 1980-talet så får vederbörande inte skicka stafettpinnen vidare till någon född under samma decenium. Det blir roligare med spridning över åldrarna.
3. Anekdoten ska vara inne senast på lördagen varje vecka och kommer att publiceras under söndagen. Viktigt att hålla denna tid så att det verkligen blir varje vecka.
4. Berättaren måste vara lite försiktig med vilken nivå som det är på anekdoten och hur man hänger ut personer med namn. Jag kommer att vara en moderator som censurerar det som behövs censureras.
5. Det är viktigt att den som skickar pinnen vidare ser till att mottagaren tar emot pinnen och vet vad det innebär. Jag kan inte hålla koll på detta åt er.
6. Vi kör detta till och börja med året ut och har sedan en omröstning om vilken anekdot som var roligast. Vinnaren får då givetvis ett pris i någon form.
Så här såg reglerna ut från början:
1. Jamie Lindqvist får inte vara med (mer än i eventuella anekdoter), han skulle aldrig kunna bestämma sig för vilken anekdot han vill berätta och inte heller komma in med anekdoten i tid.
2. Om berättaren är född på exempelvis 1980-talet så får vederbörande inte skicka stafettpinnen vidare till någon född under samma decenium. Det blir roligare med spridning över åldrarna.
3. Anekdoten ska vara inne senast på lördagen varje vecka och kommer att publiceras under söndagen. Viktigt att hålla denna tid så att det verkligen blir varje vecka.
4. Berättaren måste vara lite försiktig med vilken nivå som det är på anekdoten och hur man hänger ut personer med namn. Jag kommer att vara en moderator som censurerar det som behövs censureras.
5. Det är viktigt att den som skickar pinnen vidare ser till att mottagaren tar emot pinnen och vet vad det innebär. Jag kan inte hålla koll på detta åt er.
6. Vi kör detta till och börja med året ut och har sedan en omröstning om vilken anekdot som var roligast. Vinnaren får då givetvis ett pris i någon form.
måndag 20 april 2009
En skruv lös, anekdot av Pontus Dyrefors
Jag vill börja med att tacka pingissveriges svar på blondinbella för förtroendet och hoppas kunna bidra med något läsvärt.
WJC i Tunisien 2009. Jag gör min första match i poolen i singelspelet mot en tunisier. Den ganska unika händelsen utspelar sig i femte och avgörande set. Alla som förövrigt har varit i Afrika vet att man inte ska förvänta sig överdrivet mycket av standarden vilket gäller på alla plan. I hallen spelade vi på trägolv, alltså ingen röd matta på denna annars halvdana WJC. Borden och barriärerna var av märket STAG.
Efter att ha vunnit var annat jämnt set var det alltså dags för ett skilje. Även detta var ganska tajt. Tunisiern går upp till en 7-5 ledningen när det otroliga inträffar. Det är min tur att serva och efter en hel del backhandservar tänkte jag nu ge igen med en om möjligt diskutabel forehandserv. Detta efter ett flertal solklart otillåtna servar från Tunisierns sida. Domarna på tävlingen skall sägas var väldigt noga med att starta matcherna tio minuter innan utsatt tid, men serva, det fick man göra bäst man ville.
Matchen står och väger vid 5-7 när det är min tur att serva. Jag intar servposition, kastar upp bollen, och precis i samma veva som jag ska flytta mig några centimeter för att komma rätt till bollen känner jag hur jag sitter fast! Jag kommer ingen vart! Bollen är på väg ner och tankarna susar snabbt genom huvudet. Jag gör allt som står i min makt för att försöka komma loss och kunna, vid det här lagret, i varje fall få över bollen. Tyvärr kommer jag inte till bollen ordentligt och missar serven varpå tunisiern ossar, samtidigt som jag försöker komma på om jag drömmer eller inte.
Efter en kort besiktning visade det sig att STAG-bord har en skruv som går in från kortsidan. Olyckligt vis var denna skruv inte helt iskruvad utan stod ut nästan en centimeter. Jag påpekar i alla fall för domaren jag fastnade i bordet med mina trasiga shorts som huvudargument. Domaren rycker på axlarna, och i chocktillstånd accepterar jag det som hänt med argumentet man fått inpräntat sen barnsben ”skit samma, fokusera på nästa boll istället”.
Matchen dog i och med den här händelsen, 5-8 och en chockerade händelse blev för mycket att ta igen. Tunisiern vinner matchen med siffrorna 11-7 om jag inte minns fel. Efteråt påpekar jag än en gång att bordet ”har en skruv lös” och att detta borde åtgärdas. Jag tänker inte så mycket mer på detta utan accepterar förlusten och går och sätter mig på läktaren.
Historien slutar med att femton ”viktiga” gubbar i gröna kostymer och mustasch trängs vid bordet för att se vad det var som var så fel. Så här i efterhand har jag tänkt ganska mycket på vad som hade hänt om jag hade vägrat att spela vidare.
Jag tackar för mig och lämnar över stafettpinnen till den ibland något högljudda lagledaren för Islandstorget Per Mattsson!
WJC i Tunisien 2009. Jag gör min första match i poolen i singelspelet mot en tunisier. Den ganska unika händelsen utspelar sig i femte och avgörande set. Alla som förövrigt har varit i Afrika vet att man inte ska förvänta sig överdrivet mycket av standarden vilket gäller på alla plan. I hallen spelade vi på trägolv, alltså ingen röd matta på denna annars halvdana WJC. Borden och barriärerna var av märket STAG.
Efter att ha vunnit var annat jämnt set var det alltså dags för ett skilje. Även detta var ganska tajt. Tunisiern går upp till en 7-5 ledningen när det otroliga inträffar. Det är min tur att serva och efter en hel del backhandservar tänkte jag nu ge igen med en om möjligt diskutabel forehandserv. Detta efter ett flertal solklart otillåtna servar från Tunisierns sida. Domarna på tävlingen skall sägas var väldigt noga med att starta matcherna tio minuter innan utsatt tid, men serva, det fick man göra bäst man ville.
Matchen står och väger vid 5-7 när det är min tur att serva. Jag intar servposition, kastar upp bollen, och precis i samma veva som jag ska flytta mig några centimeter för att komma rätt till bollen känner jag hur jag sitter fast! Jag kommer ingen vart! Bollen är på väg ner och tankarna susar snabbt genom huvudet. Jag gör allt som står i min makt för att försöka komma loss och kunna, vid det här lagret, i varje fall få över bollen. Tyvärr kommer jag inte till bollen ordentligt och missar serven varpå tunisiern ossar, samtidigt som jag försöker komma på om jag drömmer eller inte.
Efter en kort besiktning visade det sig att STAG-bord har en skruv som går in från kortsidan. Olyckligt vis var denna skruv inte helt iskruvad utan stod ut nästan en centimeter. Jag påpekar i alla fall för domaren jag fastnade i bordet med mina trasiga shorts som huvudargument. Domaren rycker på axlarna, och i chocktillstånd accepterar jag det som hänt med argumentet man fått inpräntat sen barnsben ”skit samma, fokusera på nästa boll istället”.
Matchen dog i och med den här händelsen, 5-8 och en chockerade händelse blev för mycket att ta igen. Tunisiern vinner matchen med siffrorna 11-7 om jag inte minns fel. Efteråt påpekar jag än en gång att bordet ”har en skruv lös” och att detta borde åtgärdas. Jag tänker inte så mycket mer på detta utan accepterar förlusten och går och sätter mig på läktaren.
Historien slutar med att femton ”viktiga” gubbar i gröna kostymer och mustasch trängs vid bordet för att se vad det var som var så fel. Så här i efterhand har jag tänkt ganska mycket på vad som hade hänt om jag hade vägrat att spela vidare.
Jag tackar för mig och lämnar över stafettpinnen till den ibland något högljudda lagledaren för Islandstorget Per Mattsson!
söndag 5 april 2009
Has anyone seen them?! Anekdoter av Madde Melcher
Hur vet jag vad ni anser är roligt?
När man har varit i en pingishall, med pingismänniskor, under en längre tid så brukar detta resultera i det pingisskadade ordet ”skallgång”- då är allt roligt.
Det finns så sanslöst många minnen att berätta. Men roligast är dem självklart om man upplevt dem själv, så frågan är vad ni kommer att uppskatta allra mest(?).
För att göra det hela mer avslappnat, så är det lika bra att ni infinner skallgång.
Madde och Malin P, kadetter på UEM i Ungern;
Malin har sin flygbiljett för hemresan under handfatet i badrummet– i papperskorgen. Madde har haft den med sig varje dag till hallen- i ytterfacket på träningsväskan. Givetvis ovetandes båda två. Det var ju bara biljetten till Ungern som vi fick på Arlanda!?
Madde 10 år på landslagsläger i Långemåla;
’’Jag är en pervers politiker’’. Får man sjunga den oavbrutet när man är 10 år?
Madde och Felicia Falck på första resan med Nisse (Marocko);
Uppenbarligen var det överskattat att ta ut nyckeln från hotelldörrens yttersida när man ska gå in i rummet och sova.
En arab kl 4 på natten var varmt välkommen in på rummet. Han tittade glatt omkring bland våra saker. Jag upptäckte händelsen och tittade på Felicia. Hon sov. Så jag gömde mig under täcket.
På marknaden, talade Nisse om för en säljare som ville ha mig för 2 kameler, att;
‘’TWO, that’s way too much!!’’. Tack Nisse!
Damjuniorer + Mathilda på läger i Japan;
Hela den japanska truppen stod på led framför tränaren för att lyssna på vad han hade att säga innan träningen. Två sekunder efteråt visste ingen av oss svenskar vart vi skulle ta vägen.
Han öppnade mötet, med en mök.
Madde och Malin P, UEM i Slovakien;
Malin skulle minsann lämna in sin tvätt på hotellet. Jag skulle minsann tvätta min för hand.
Men Malins sätt verkade mer bekvämt. Jag valde att göra samma sak.
En dag senare och ett papper på Malins säng med budskapet att vi var välkomna att betala 1500kr i receptionen, så slutade det med att hela rummet utnyttjades till torkskåp.
Dagen efter fick jag leta trosor på bakgården.
Lämna aldrig in tvätten på hotell.
Öppna aldrig fönstret och häng dina underkläder, definitivt inte om det är storm ute.
Dela upp arbetet om vem som ska få ur vattnet ur kläderna då ni sköljt dem, köttsår är aldrig mysigt.
Madde och Tomas Johansson i Santo Domingo;
Som förmodligen alla i pingissverige vet om så tycker min tränare om att springa. Han springer i princip varje dag. Ni förstår förmodligen känslan han upplevde då vi efter en bussresa från hallen och en middag på hotellet, insett att Tomas joggingsko var borta.
Tomas fick givetvis panik och vi skulle gå och höra efter med busschauffören om någon joggingsko upphittats. Svaret var, NEJ.
Men inte gav Tomas upp. Nu skulle vi till restaurangen (?) och höra efter.
Vi fångar en servitris och Tomas säger ’’Has anyone seen my joggingshoe?’’. Jag bara kände hur jag ville sjunka under jorden.
Men hon verkade inte tycka att det var lika pinsamt som jag. Hon sprang iväg och frågade kocken. Men tyvärr gav det inget resultat (??!!!). Märkligt!
Annars brukar man ju hitta joggingskor inne hos kocken.
*
Jag tackar nu för mig och avslutar min anekdot. Hoppas att det var läsvärt. Jag skickar vidare stafettpinnen till pingissveriges svar på Brunettberra. Pontus Dyrefors!
När man har varit i en pingishall, med pingismänniskor, under en längre tid så brukar detta resultera i det pingisskadade ordet ”skallgång”- då är allt roligt.
Det finns så sanslöst många minnen att berätta. Men roligast är dem självklart om man upplevt dem själv, så frågan är vad ni kommer att uppskatta allra mest(?).
För att göra det hela mer avslappnat, så är det lika bra att ni infinner skallgång.
Madde och Malin P, kadetter på UEM i Ungern;
Malin har sin flygbiljett för hemresan under handfatet i badrummet– i papperskorgen. Madde har haft den med sig varje dag till hallen- i ytterfacket på träningsväskan. Givetvis ovetandes båda två. Det var ju bara biljetten till Ungern som vi fick på Arlanda!?
Madde 10 år på landslagsläger i Långemåla;
’’Jag är en pervers politiker’’. Får man sjunga den oavbrutet när man är 10 år?
Madde och Felicia Falck på första resan med Nisse (Marocko);
Uppenbarligen var det överskattat att ta ut nyckeln från hotelldörrens yttersida när man ska gå in i rummet och sova.
En arab kl 4 på natten var varmt välkommen in på rummet. Han tittade glatt omkring bland våra saker. Jag upptäckte händelsen och tittade på Felicia. Hon sov. Så jag gömde mig under täcket.
På marknaden, talade Nisse om för en säljare som ville ha mig för 2 kameler, att;
‘’TWO, that’s way too much!!’’. Tack Nisse!
Damjuniorer + Mathilda på läger i Japan;
Hela den japanska truppen stod på led framför tränaren för att lyssna på vad han hade att säga innan träningen. Två sekunder efteråt visste ingen av oss svenskar vart vi skulle ta vägen.
Han öppnade mötet, med en mök.
Madde och Malin P, UEM i Slovakien;
Malin skulle minsann lämna in sin tvätt på hotellet. Jag skulle minsann tvätta min för hand.
Men Malins sätt verkade mer bekvämt. Jag valde att göra samma sak.
En dag senare och ett papper på Malins säng med budskapet att vi var välkomna att betala 1500kr i receptionen, så slutade det med att hela rummet utnyttjades till torkskåp.
Dagen efter fick jag leta trosor på bakgården.
Lämna aldrig in tvätten på hotell.
Öppna aldrig fönstret och häng dina underkläder, definitivt inte om det är storm ute.
Dela upp arbetet om vem som ska få ur vattnet ur kläderna då ni sköljt dem, köttsår är aldrig mysigt.
Madde och Tomas Johansson i Santo Domingo;
Som förmodligen alla i pingissverige vet om så tycker min tränare om att springa. Han springer i princip varje dag. Ni förstår förmodligen känslan han upplevde då vi efter en bussresa från hallen och en middag på hotellet, insett att Tomas joggingsko var borta.
Tomas fick givetvis panik och vi skulle gå och höra efter med busschauffören om någon joggingsko upphittats. Svaret var, NEJ.
Men inte gav Tomas upp. Nu skulle vi till restaurangen (?) och höra efter.
Vi fångar en servitris och Tomas säger ’’Has anyone seen my joggingshoe?’’. Jag bara kände hur jag ville sjunka under jorden.
Men hon verkade inte tycka att det var lika pinsamt som jag. Hon sprang iväg och frågade kocken. Men tyvärr gav det inget resultat (??!!!). Märkligt!
Annars brukar man ju hitta joggingskor inne hos kocken.
*
Jag tackar nu för mig och avslutar min anekdot. Hoppas att det var läsvärt. Jag skickar vidare stafettpinnen till pingissveriges svar på Brunettberra. Pontus Dyrefors!
måndag 30 mars 2009
Om att fastna med skägget i limbordet, anekdot av Anders Holm
Den här historien utspelade sig på ett USM i Växjö. Jag tror att jag var 17-18 år. En given plats för lite socialt utbyte vid bordtennistävlingar har alltid varit limbordet (fram till nu).
Jag stod och pratade med några kompisar och konkurrenter och förberedde noggrant min racket. På den tiden var jag sponsrad med bordtennismaterial. Några veckor tidigare hade jag testat en kompis stomme från ett konkurrerande märke. Jag tyckte den var rätt skön så jag bestämde mig för att låna den och köra med den ett tag. För att vara på den säkra sidan hade jag bytt ut klossarna så att ingen skulle se att jag spelade med en stomme från ett konkurrerande märke.
Den man från min sponsor som skötte kontakten och kontrakten med de sponsrade spelarna kom efter en stund förbi och deltog i snacket runt limbordet. Samtidigt som jag stod och pratade med honom drog jag av min gummiplatta från stommen. Problemet var att under gummiplattan, mitt på stommen stod konkurrentens namn med stora bokstäver. Detta påpekades omgående av MR sponsor som hade första parkett till min ogenomtänkta handling. Jag minns att jag i panik täckte över stommen med min gummiplatta samtidigt som jag fick upp en bild i huvudet av ett kontrakt som revs itu.
Jag väljer att lämna över stafettpinnen till pingissveriges svar på blondinbella Madeleine Melcher.
Jag stod och pratade med några kompisar och konkurrenter och förberedde noggrant min racket. På den tiden var jag sponsrad med bordtennismaterial. Några veckor tidigare hade jag testat en kompis stomme från ett konkurrerande märke. Jag tyckte den var rätt skön så jag bestämde mig för att låna den och köra med den ett tag. För att vara på den säkra sidan hade jag bytt ut klossarna så att ingen skulle se att jag spelade med en stomme från ett konkurrerande märke.
Den man från min sponsor som skötte kontakten och kontrakten med de sponsrade spelarna kom efter en stund förbi och deltog i snacket runt limbordet. Samtidigt som jag stod och pratade med honom drog jag av min gummiplatta från stommen. Problemet var att under gummiplattan, mitt på stommen stod konkurrentens namn med stora bokstäver. Detta påpekades omgående av MR sponsor som hade första parkett till min ogenomtänkta handling. Jag minns att jag i panik täckte över stommen med min gummiplatta samtidigt som jag fick upp en bild i huvudet av ett kontrakt som revs itu.
Jag väljer att lämna över stafettpinnen till pingissveriges svar på blondinbella Madeleine Melcher.
måndag 16 mars 2009
Sparring i sushiland, anekdot av John Wall
Tack Saeed för stafettpinnen – riktigt bra historia. Lite sen är jag med min anekdot men har varit lite upptagen med att åka ut ur SM-slutspelet i veckan.
Under tidigt 2000-tal tränade jag väldigt mycket och satsade mycket hårt på min pingis. Jag hade varit i Kina en månad några år tidigare för stenhård träning och insåg väl att Asien var ett rätt bra resmål om man ville träna hårt och mycket. Jag fick en dag ett samtal från en känd, svensk tränare som frågade mig om jag skulle kunna tänka mig att åka till Japan i två veckor för att vara sparring åt en viss spelare vid namn Chire Koyama som skulle komma i form inför de Japanska mästerskapen. Chire Koyama hette tidigare He Zhili och är kinesiska och född 1964 i Shanghai. Hon vann VM 1987 i damsingel spelandes för Kina men flyttade sen under 90-talet till Japan och blev Japansk medborgare. Ingen direkt dussinlirare med andra ord och jag tackade gladeligen ja till detta äventyr som jag såg fram emot oerhört mycket. Allting betalt och lite därtill för att träna i två veckor kändes kanon.
Resan ner gick bra och jag kom fram till mitt hotell där jag togs emot av väldigt artiga och trevliga (oväntat) små japaner som hälsade mig välkommen och förklarade att jag skulle möta upp Koyama om två timmar för att äta middag med henne. Hon dök upp en halvtimme sent i sin sportbil och gled in på mitt hotell där jag satt med en hyfsad jetlag och väntade. Första intrycket var att hennes uppsyn var minst sagt otrevlig med stränga och stenhårda ögon som stirrade rakt igenom mig. Vi började prata och hon var trots sitt skrämmande utseende mycket trevlig och frågade vad jag ville äta till middag. Fröken Koyama var sugen på italienskt och det var precis vad det blev – vågade inte säga emot.
Under tidigt 2000-tal tränade jag väldigt mycket och satsade mycket hårt på min pingis. Jag hade varit i Kina en månad några år tidigare för stenhård träning och insåg väl att Asien var ett rätt bra resmål om man ville träna hårt och mycket. Jag fick en dag ett samtal från en känd, svensk tränare som frågade mig om jag skulle kunna tänka mig att åka till Japan i två veckor för att vara sparring åt en viss spelare vid namn Chire Koyama som skulle komma i form inför de Japanska mästerskapen. Chire Koyama hette tidigare He Zhili och är kinesiska och född 1964 i Shanghai. Hon vann VM 1987 i damsingel spelandes för Kina men flyttade sen under 90-talet till Japan och blev Japansk medborgare. Ingen direkt dussinlirare med andra ord och jag tackade gladeligen ja till detta äventyr som jag såg fram emot oerhört mycket. Allting betalt och lite därtill för att träna i två veckor kändes kanon.
Resan ner gick bra och jag kom fram till mitt hotell där jag togs emot av väldigt artiga och trevliga (oväntat) små japaner som hälsade mig välkommen och förklarade att jag skulle möta upp Koyama om två timmar för att äta middag med henne. Hon dök upp en halvtimme sent i sin sportbil och gled in på mitt hotell där jag satt med en hyfsad jetlag och väntade. Första intrycket var att hennes uppsyn var minst sagt otrevlig med stränga och stenhårda ögon som stirrade rakt igenom mig. Vi började prata och hon var trots sitt skrämmande utseende mycket trevlig och frågade vad jag ville äta till middag. Fröken Koyama var sugen på italienskt och det var precis vad det blev – vågade inte säga emot.
Koyama=Djävulen
Dagen efter började träningen efter en trög nattsömn i en säng med något slags halmunderlag istället för madrass. 10.00 kör vi igång och förutom mig så har hon tre till sparringar som är där jämt. En japanska och två kineser med olika spelstilar. Det som slår mig är att ingen i denna grupp säger ett enda ord utan bara nickar till allt som bossen Koyama säger. Inga konstigheter förmodligen, tänker jag och avverkar första passet med henne. På eftermiddagspasset så står vi mot väggen innan passet och Koyama säger vilka som ska köra med varandra och överraskar mig en aning genom att plötsligt lägga till årets utskällning till de andra i gruppen om något jag inte förstår eller får ta del av. De tittar tomt på henne och bara nickar och jag känner en lätt nervositet uppstå inom mig inför vår träning som strax skulle starta. Efter att ha skrikit klart vänder hon sig åt mitt håll och ler och säger att nu ska vi träna. Jag nickar tillbaka lätt nervöst.
Vi sätter igång inslagningen och jag missar inte en kontring de första två minuterna men sen när hon börjar loopa så drar hon till en rätt hård fh som glider in lite i mitten på mig. Jag lyckas få upp racket vid magen men får bollen på tummen. Chire tittar då mig i ögonen och suckar djupt och skakar på huvudet lite grann. ”Jaha, nu ska vi se”, tänker jag, ”det måste vara ett skämt” och ler lite grann tillbaka, men rädslan för att missa blir större och jag ser till att få in bollen på bordet tills jag plötsligt råkar blocka ut en boll. Hon tittar mig återigen djupt in i ögonen och ryter till med ett ”SPIN!!” som om jag inte redan förstod att det var överskruv i hennes loop. ”Ok, sorry”, säger jag och lyckas få in de resterande blockarna. Sen börjar jag loopa och hon brister ut ett stort leende då jag drar rätt hårt och med bra skruv som tydligen faller henne i smaken. ”Puh”, tänker jag – ”nånting som är bra i alla fall”. Sen händer det oförlåtliga igen – jag missar jag en loop då hon blockar in mig i magen och hon utbrister ”MOVE !!” – nu är hon igång igen och på detta sätt fortsätter hela passet med ständigt återkommande kommentarer varje gång jag missar. Jag tittar hela tiden på klockan under träningen i hopp om att det ska ta slut och det gör det till slut. Hon fortsätter dock med lite lådträning med en av kineserna. Under det 30 minuter långa lådpasset så skriker hon konstant åt honom att han är dum i huvudet som inte lägger bollen precis på millimetern och att han är totalt värdelös, varpå han inte säger ett ord utan bara tittar och tar emot skit och kör vidare. Jag är fullständigt skräckslagen och tittar ner i min kalender för att dubbelkolla de återstående dagarna på denna resan – bara 13 dagar kvar, så skönt.
På mitt hotell bor även kineserna och efter ett par dagar kommer en av dem fram till mig och förklarar att jag gör bäst i att bara lyssna med ena örat och låta det gå ut ur det andra när hon börjar skrika och skälla, för hon är djävulen (!). Precis det ordet använder han och jag kan inte mer än att hålla med. Dessa killar blir lite av min räddning emellanåt när djävulen minst sagt gör skäl för sitt namn.
Varje dag känns som två dagar och varje träning är lik den andra med blickar, suckar och bitska kommentarer. Det som knäcker mig är att det inte spelar någon roll hur bra jag spelar – det finns alltid något att klaga på vilket gör att jag aldrig kan slappna av.
Höjdpunkten i hennes pedagogiska och tillmötesgående sätt att vara, blir nog början på andra veckan när hon blockar ut mig i forehand och jag ska ta mig dit. Ni som varit i Japan vet att det är ett extremt renligt folk, så golvet i spelhallen skulle lätt gå att äta på och det är ett sjukligt bra grepp i det stenhårda trägolvet. Jag har precis gått runt med fh från bh-hörnet och ska trycka ifrån ut mot fh-hörnet när jag fastnar med foten i det greppiga golvet och trampar något så fantastiskt snett och ramlar ihop i en liten hög med grym smärta. Jag tittar upp på fröken Koyama som gått över på min sida och som nu tittar ner på mig. Nu räknar jag med lite medlidande, till och med från henne. Men hon suckar högt och skakar på huvudet samtidigt som hon säger de mycket värmande orden: ”You no strong… Maybe little fat”, precis som om det var en bristande fysik som var orsaken till fallet.
Det var en resa som inte var någon lugn och avkopplande pingissemester direkt, men jag lärde mig väldigt mycket om hur den kinesiska pingiskulturen ser ut. Och träningen var ju minst sagt av högsta kvalitet även om en hel del av den genomfördes med hjärtat i halsgropen.
Jag skickar nu pinnen vidare till mannen med Sveriges skönaste backhand – Anders Holm.
söndag 1 mars 2009
Shaken, not stirred: Anekdot av Saeed Esbati
Shaken, not stirred
Jag vill börja med att ”tacka” Max för att han skickade vidare stafettpinnen till just mig och lägga till en "VAFAAAN?!" för jag trodde faktiskt jag skulle undkomma.
Jag har även fått uppmaningen att ”anekdoten ska vara pingisrelaterad och inte för barnförbjuden” av vår kära bloggare. Jag ser det som en självklarhet och är givetvis helt oförstående till varför detta var nödvändigt.
För att anekdoten ska bli rolig börjar jag lite längre tillbaka i tiden än vad som egentligen kanske behövs…
Min historia utspelar sig på min första stora internationella turnering, som kadett, i Franska öppna. Första speldagen (lag) var, för min del, minst sagt bedrövlig. Spelet stämde inte alls, jag bröt ihop mentalt flera gånger, uppträdde dåligt och i min värld förlorade jag ALLA jämna set. Jag hade dessutom lyckats övertala mig själv att jag kixade oftare än alla andra i hallen och att det var oundvikligt att jag inte kixade så snart det blev jämnt. Kixgudarna var ute efter mig helt enkelt. Denna mycket genomtänkta analys, tillsammans med andra former av nyanserat gnällande, som jag omtänksamt delade med mig till mina lagkamrater vid flertalet tillfällen, gick tydligen inte landslagstränaren obemärkt förbi. Tränaren som i vanliga fall har stor förståelse för bortförklaringar och gnäll avseende yttre omständigheter som man inte kan förändra och gäller alla (Obs: ironi) hade konstigt nog INGEN som helst förstående för mitt tjöt. Att jag dessutom blev ertappad mitt under kvällsmötet med att skriva/tagga ”KIX” över två hela A4-papper, som jag dessutom hade färglagt i 2 olika färger, gjorde nog INTE saken bättre. Konstverket förstördes iallafall, och jag fick istället i sann Bart Simpson-anda skriva ”Jag har extremt bra bollträff” på 2 sidor innan jag fick sova.
Bedriften överträffades redan på morgonen efter, när det var dags för singelspelet. Först försover jag mig och missar frukosten och väl i hallen, som låg ca 20 min bilväg från spelarhotellet, upptäcker jag att jag glömt racket på hotellrummet. Men jag får till slut, efter några minuters panik och förvirring, skjuts av en snäll gubbe i tävlingsledningen, fram och tillbaka, och hinner precis byta om och hoppa in i hagen, olimmat och utan uppvärmning/inslagning, och förlorar mot Frankrikes 4-5:e man med 2-0 i första gruppspelsmatchen. Chanslös. Förhållandet till min tränare var vid det tillfället… aningen… ansträngt… kanske man kan säga.
Men på något sätt lyckas jag ändå, ta mig själv i kragen och vinna match nr 2. Därifrån vände det och jag lyckades av bara farten även slå den seedade spelaren i min grupp med 2-0 och få tillräckligt stor bollskillnad för att gå vidare ur gruppen. Jag slog sedan en vänsterhänt fransman vid namnet Peretti med 2-0 i åttondelsfinalen (rullade på hans första serve vid 0-0 och gick sedan upp till 18-1 i första set) och visade ironiskt nog mental styrka i kvartsfinalen mot Adam Robertsson när jag vände 15-20 i skilje till vinst.
När det var dags för semifinal var jag enda svensk kvar i turneringen och coachningen överlämnades från en av de andra svenska coacherna som provisoriskt haft hand om mig till min tränare. Och det rullade på och jag slog Swickl från Ungern med 2-0 i semifinalen. Men tävlingen hade nu av olika anledningar kommit efter i spelschemat och var kraftigt försenat och min tränare hade dessutom fått slut på snus. Bör tilläggas...
Finalen mot Del Porte från Belgien gick sen dessutom till skiljeset där jag hamnar i stort underläge och efter en mycket lång bollduell som avslutas med loop-mot-loop och att jag kixar bollen till taket så upptäcker jag plötsligt att jag står och skriker ”BAAAMMMMMSEEEEEEEEEEEEEEKIIIIIIIIX!” allt vad jag har. (Stort tack till Robert Svensson förresten som hade hjärntvättat mig detta uttryck). Jag får givetvis en kraftig tillsägelse av domaren men kan inte riktigt koncentrera mig på vad han säger, då jag känner hur tränarens blick brinner i min rygg, men är alldeles för rädd för att ens titta bak. Jag kan inte riktigt förklara vad exakt som hände därefter, om det var rädslan eller känslan av att det var KÖRT att nånsin få ta på sig landslagströjan igen som fick mig att tappa nervositeten, men därifrån och framåt spelade jag som en demon och lyckades vända och vinna hela skiten.
Efter en lång och onödigt utdragen prisutdelning därefter är det nu sent som attans och både jag och tränaren är kanontrötta och vill bara tillbaka till hotellrummet när jag stoppas av tävlingskommittén för att göra ett dopningstest. Jag har precis besökt toaletten och kan alltså omöjligt avvara tillräckligt med urin för att fullgöra testet, så jag får helt enkelt sitta och pressa i mig vatten medans en kraftigt irriterad och trött tränare sitter och väntar på att komma iväg. Ca 1 timme (klockan är nu efter midnatt) senare och som sista spelare lyckas jag göra testet och vi går tillsammans in till ”läkaren” och lyssnar på vidare instruktioner. Läkaren är en äldre och märkbart virrig man med otroligt knackig engelska. Jag lämnar ifrån mig röret och driftar sedan iväg lite i tankar medan tränaren och läkaren pratar.
Helt plötsligt vaknar jag till ur mitt dagdrömmande av att tränaren står och "skakar" på sin landslagsjacka samtidigt som han med en låg röst, nästan mumlande, svär HEJVILT på svenska. Då har alltså denna läkare, innan han ska märka och placera röret i behållaren, SKAKAT på provröret utan att stänga till ordentligt, och SKVÄTT MITT URIN PÅ LANDSLAGSTRÄNAREN!
Utan att utbyta ett endaste ord tar vi båda våra grejer och joggar till den väntande bussen med massor med frustrerade spelare och coacher. Ca 1,5 min i total tystnad bryts sedan av att han klämmer ur sig nånting i stil med ”jävla tokgubbe” och vi båda bryter ut i ett långt och hysteriskt garv till bussens förvåning… JAG somnade i alla fall den natten med ett leende på läpparna. :)
Jag vill börja med att ”tacka” Max för att han skickade vidare stafettpinnen till just mig och lägga till en "VAFAAAN?!" för jag trodde faktiskt jag skulle undkomma.
Jag har även fått uppmaningen att ”anekdoten ska vara pingisrelaterad och inte för barnförbjuden” av vår kära bloggare. Jag ser det som en självklarhet och är givetvis helt oförstående till varför detta var nödvändigt.
För att anekdoten ska bli rolig börjar jag lite längre tillbaka i tiden än vad som egentligen kanske behövs…
Min historia utspelar sig på min första stora internationella turnering, som kadett, i Franska öppna. Första speldagen (lag) var, för min del, minst sagt bedrövlig. Spelet stämde inte alls, jag bröt ihop mentalt flera gånger, uppträdde dåligt och i min värld förlorade jag ALLA jämna set. Jag hade dessutom lyckats övertala mig själv att jag kixade oftare än alla andra i hallen och att det var oundvikligt att jag inte kixade så snart det blev jämnt. Kixgudarna var ute efter mig helt enkelt. Denna mycket genomtänkta analys, tillsammans med andra former av nyanserat gnällande, som jag omtänksamt delade med mig till mina lagkamrater vid flertalet tillfällen, gick tydligen inte landslagstränaren obemärkt förbi. Tränaren som i vanliga fall har stor förståelse för bortförklaringar och gnäll avseende yttre omständigheter som man inte kan förändra och gäller alla (Obs: ironi) hade konstigt nog INGEN som helst förstående för mitt tjöt. Att jag dessutom blev ertappad mitt under kvällsmötet med att skriva/tagga ”KIX” över två hela A4-papper, som jag dessutom hade färglagt i 2 olika färger, gjorde nog INTE saken bättre. Konstverket förstördes iallafall, och jag fick istället i sann Bart Simpson-anda skriva ”Jag har extremt bra bollträff” på 2 sidor innan jag fick sova.
Bedriften överträffades redan på morgonen efter, när det var dags för singelspelet. Först försover jag mig och missar frukosten och väl i hallen, som låg ca 20 min bilväg från spelarhotellet, upptäcker jag att jag glömt racket på hotellrummet. Men jag får till slut, efter några minuters panik och förvirring, skjuts av en snäll gubbe i tävlingsledningen, fram och tillbaka, och hinner precis byta om och hoppa in i hagen, olimmat och utan uppvärmning/inslagning, och förlorar mot Frankrikes 4-5:e man med 2-0 i första gruppspelsmatchen. Chanslös. Förhållandet till min tränare var vid det tillfället… aningen… ansträngt… kanske man kan säga.
Men på något sätt lyckas jag ändå, ta mig själv i kragen och vinna match nr 2. Därifrån vände det och jag lyckades av bara farten även slå den seedade spelaren i min grupp med 2-0 och få tillräckligt stor bollskillnad för att gå vidare ur gruppen. Jag slog sedan en vänsterhänt fransman vid namnet Peretti med 2-0 i åttondelsfinalen (rullade på hans första serve vid 0-0 och gick sedan upp till 18-1 i första set) och visade ironiskt nog mental styrka i kvartsfinalen mot Adam Robertsson när jag vände 15-20 i skilje till vinst.
När det var dags för semifinal var jag enda svensk kvar i turneringen och coachningen överlämnades från en av de andra svenska coacherna som provisoriskt haft hand om mig till min tränare. Och det rullade på och jag slog Swickl från Ungern med 2-0 i semifinalen. Men tävlingen hade nu av olika anledningar kommit efter i spelschemat och var kraftigt försenat och min tränare hade dessutom fått slut på snus. Bör tilläggas...
Finalen mot Del Porte från Belgien gick sen dessutom till skiljeset där jag hamnar i stort underläge och efter en mycket lång bollduell som avslutas med loop-mot-loop och att jag kixar bollen till taket så upptäcker jag plötsligt att jag står och skriker ”BAAAMMMMMSEEEEEEEEEEEEEEKIIIIIIIIX!” allt vad jag har. (Stort tack till Robert Svensson förresten som hade hjärntvättat mig detta uttryck). Jag får givetvis en kraftig tillsägelse av domaren men kan inte riktigt koncentrera mig på vad han säger, då jag känner hur tränarens blick brinner i min rygg, men är alldeles för rädd för att ens titta bak. Jag kan inte riktigt förklara vad exakt som hände därefter, om det var rädslan eller känslan av att det var KÖRT att nånsin få ta på sig landslagströjan igen som fick mig att tappa nervositeten, men därifrån och framåt spelade jag som en demon och lyckades vända och vinna hela skiten.
Efter en lång och onödigt utdragen prisutdelning därefter är det nu sent som attans och både jag och tränaren är kanontrötta och vill bara tillbaka till hotellrummet när jag stoppas av tävlingskommittén för att göra ett dopningstest. Jag har precis besökt toaletten och kan alltså omöjligt avvara tillräckligt med urin för att fullgöra testet, så jag får helt enkelt sitta och pressa i mig vatten medans en kraftigt irriterad och trött tränare sitter och väntar på att komma iväg. Ca 1 timme (klockan är nu efter midnatt) senare och som sista spelare lyckas jag göra testet och vi går tillsammans in till ”läkaren” och lyssnar på vidare instruktioner. Läkaren är en äldre och märkbart virrig man med otroligt knackig engelska. Jag lämnar ifrån mig röret och driftar sedan iväg lite i tankar medan tränaren och läkaren pratar.
Helt plötsligt vaknar jag till ur mitt dagdrömmande av att tränaren står och "skakar" på sin landslagsjacka samtidigt som han med en låg röst, nästan mumlande, svär HEJVILT på svenska. Då har alltså denna läkare, innan han ska märka och placera röret i behållaren, SKAKAT på provröret utan att stänga till ordentligt, och SKVÄTT MITT URIN PÅ LANDSLAGSTRÄNAREN!
Utan att utbyta ett endaste ord tar vi båda våra grejer och joggar till den väntande bussen med massor med frustrerade spelare och coacher. Ca 1,5 min i total tystnad bryts sedan av att han klämmer ur sig nånting i stil med ”jävla tokgubbe” och vi båda bryter ut i ett långt och hysteriskt garv till bussens förvåning… JAG somnade i alla fall den natten med ett leende på läpparna. :)
söndag 22 februari 2009
Grattis!
Idag fyller Darius Knight 19år.
Det är kanske inte alla där ute som vet vem denna kille är men det ska jag för er berätta..
Han är som sagt född 1990 och är därmed lika gammal som Paul Drinkhall och precis som Paul så är han engelsman. De två är alltid de som kamperar ihop och har gjort i många år. Darius är en vänsterhänt slugger som är bland de bästa spelarna i sin ålder i europa.
På EM i somras så förlorade han mot bägge Karlssons och därmed åkte England ut mot Sverige. PÅ VM senare under året så ställde de upp smartare och spelade Knight som trea och med det så vann de över Sverige.
Jag tänkte berätta en liten kort anekdot om just denna kille och hur det kan gå till ute i Europa.
Det var fem-sex år sedan och en europatävling i Ungern. Sverige skulle möta England B (kanske C till och med). Det svenska laget bestod av Sebastian Hedlund och Ilirian Krazniqi och det spelade mot just de två unga engelsmännen Knight och Drinkhall.
Svenskarna var ganska nervösa då de visste att dessa yngre gossar var riktigt bra men att de själva var favoriter. All press på svenskarna alltså.
Sebastian började spela mot Knight och var ganska nervös och spelade inte riktigt ut och det blev ganska jämnt. Då händer något som förändrar hela matchbilden.
En boll kommer in och det är klart bryt. Sebbe sträcker upp armen och missar bollen. Domaren säger då att det inte är bryt. Det blir lite tjafs och Knight säger även han till domaren att det är bryt och att de kan spela om bollen. Domaren vägrar ge med sig och poängen ska gå till engelsmannen. Sebbe frågar då Knight om han kan missa en boll med flit och det går engelsmannen med på. Snyggt tycker jag.
Så Sebbe servar demonstrativt ett upplägg till Knight så att domaren ska förstå att han gjort fel eftersom Knight kommer missa.
Men.
Knight missar inte. Han väser in den med ett ossa!
Sebbe blir då totalt vansinnig och glömmer bort att vara nervös och kör sedan över Knight totalt och ser till att de unga engelsmännen inte vinner lagmatchen heller.
Kontentan av historien kan vara flera.
Domaren dömer är en. Men mest tydlig är kanske den att man inte ska väcka den björn som sover. Genom att ossa eller peppa för mycket så kan man faktiskt ibland tända motståndaren så att han spelar bättre än vad han hade gjort annars.
Happy birthday Mr Knight!
Eftersom Tidde och Midde från Eslöv inte skickat någon anekdot så skickar jag den vidare till Saeed Esbati.
söndag 8 februari 2009
WO i finalen, anekdot av Förra årets ledare
Min berättelse utspelar sig 1979. Vi var en klubb i Mellanskåne som höll till i div 1 Skåne, ungefär som fyran idag. Klubben bestod av en fin blandning av halvlovande ungdomar och halvhyfsade seniorer. Men ingen satsade väl riktigt på pingisen. Några år senare kom det fram ett par bröder som sedan spelade några år i Eslöv och MFF och som proffs i Tyskland.
Vi brukade inte åka ut på så många tävlingar men detta år bestämdes det att vi skulle åka till Bornholm. Lagom långt tyckte några och förmodligen var det inte bara tävlingen som lockade.
På fredagskvällen var det färjan från Ystad till Rönne, minns det som en ganska lugn kväll. Trots sjögången kom vi fram i tid. Vi bodde i en gammal gympasal.
Att tävla i Danmark var en upplevelse för en 15-åring. Vi hade laddat med nyblandad Gatorade men danskarna hade definitivt annat i sina drickaflaskor om de nu hade hällt över eller om de drack direkt ut den mörka flaskan. Prisbordet bågnade av gammeldansk och vin. Priset jag vann denna helg är ett av de få jag har sparat, men vem vill kasta bort ett askfat!! som var första pris i Drenge Double som jag och en kompis vann.
I herrsingel mötte jag en 56-åring som inte slog en fh på hela tiden, vi kallade det slaget under flera år för en Bornholmare, numera vet jag att det kallas för färghandlare. Sista finalen på lördagen gick vid 23-tiden, cigarrröken låg tät och alla astmatiker hade gått hem för länge sedan.
Lördagskvällen var hård för flera av seniorerna, själv lyckades vi juniorer få tag i någon enstaka öl.
Minns speciellt ”Mangel” en av tre deffare i klubben, Mangel som pendlade mellan A- och B-lag. Han mådde inte bra på söndagen men spelade trots detta sitt livs pingis. Därmed vill jag inte uppmana till sådant beteende. (Det är väl därför jag höll mig ifrån Veteran-SM ;) Mangel gick fram som en furie men när han skulle spela sitt livs första final i en seniorklass tvingades han att lämna wo eftersom sista färjan gick från Rönne till Ystad 17.30. Han grät nästan hela vägen hem för han inte fick visa hur modig han var med sin spade och sin boll.
Häromåret var jag som ledare med min nuvarande klubb på Bornholm. Gissa om jag höll efter ungdomarna. Fast denna gång gick färjorna senare så jag fick spela klart och vinna min oldboysfinal!
/Förra årets ledare
*
Vem skickar du vidare till?
Vi brukade inte åka ut på så många tävlingar men detta år bestämdes det att vi skulle åka till Bornholm. Lagom långt tyckte några och förmodligen var det inte bara tävlingen som lockade.
På fredagskvällen var det färjan från Ystad till Rönne, minns det som en ganska lugn kväll. Trots sjögången kom vi fram i tid. Vi bodde i en gammal gympasal.
Att tävla i Danmark var en upplevelse för en 15-åring. Vi hade laddat med nyblandad Gatorade men danskarna hade definitivt annat i sina drickaflaskor om de nu hade hällt över eller om de drack direkt ut den mörka flaskan. Prisbordet bågnade av gammeldansk och vin. Priset jag vann denna helg är ett av de få jag har sparat, men vem vill kasta bort ett askfat!! som var första pris i Drenge Double som jag och en kompis vann.
I herrsingel mötte jag en 56-åring som inte slog en fh på hela tiden, vi kallade det slaget under flera år för en Bornholmare, numera vet jag att det kallas för färghandlare. Sista finalen på lördagen gick vid 23-tiden, cigarrröken låg tät och alla astmatiker hade gått hem för länge sedan.
Lördagskvällen var hård för flera av seniorerna, själv lyckades vi juniorer få tag i någon enstaka öl.
Minns speciellt ”Mangel” en av tre deffare i klubben, Mangel som pendlade mellan A- och B-lag. Han mådde inte bra på söndagen men spelade trots detta sitt livs pingis. Därmed vill jag inte uppmana till sådant beteende. (Det är väl därför jag höll mig ifrån Veteran-SM ;) Mangel gick fram som en furie men när han skulle spela sitt livs första final i en seniorklass tvingades han att lämna wo eftersom sista färjan gick från Rönne till Ystad 17.30. Han grät nästan hela vägen hem för han inte fick visa hur modig han var med sin spade och sin boll.
Häromåret var jag som ledare med min nuvarande klubb på Bornholm. Gissa om jag höll efter ungdomarna. Fast denna gång gick färjorna senare så jag fick spela klart och vinna min oldboysfinal!
/Förra årets ledare
*
Vem skickar du vidare till?
tisdag 6 januari 2009
Stressad skitstövel, anekdot av Andreas Molin
Jag tänkte berätta om 5 händelserika minuter på centralen i Stockholm. Under mina år i Söderhamn har det blivit en hel del resor neråt i landet och ganska ofta då med tåg. När man bytt tåg på centralen har man genom åren stött på en och annan rolig och skum person, allt från en påtända man viftandes med en enorm skruvmejsel som man varit mer eller mindre rädd för till mer komiska händelser.
En resa man kommer ihåg var när vi skulle ner till Skåne och spela en seriematch, vi var som vanligt fem spelare och två tränare alla med klubbjacka och väska så man såg att vi var ett lag men känner man inte till Yasaka så var det svårt att veta vilken sport vi sysslade med.
Efter att ha slängt ur sig dessa briljanta kommentarer så skyndar han vidare och vi viker upp för sista trappan till spåret. När vi kommit halvvägs upp så kommer nästa profil springande, han var riktigt stressad och skulle med samma tåg som oss. Det var ganska trångt i trappan, vi var ju trots allt 7 personer men med några armbågstacklingar var han förbi oss precis vid trappans slut. För alla er som åkt nattåget från Stockholm vet att precis vid trappan står konduktören och kollar biljetterna. Så när mannen kommer upp för trapporna så frågar konduktören efter biljetterna men mannen svarar halv skrikande och fortfarande springande att han för i helvete inte hade tid att visa några biljetter, han skulle ju med tåget och det borde alla fatta.
Det går några minuter och vi visar lugnt och stillsamt våra biljetter och ska precis gå mot våran vagn då samma man lite småsvettig kommer lunkande tillbaka för att vissa sina biljetter. Då har polletten trillat ner och han förstår att nattåget förmodligen inte kommer åka ifrån konduktören.
Även om vi oftast hade riktigt roligt på våra resor med SUIF och inte hade problem att hitta saker att nöta om (vi hade ju Pidde i laget!) så var detta ändå 5 minuter som piggade upp den kvällen.
Jag tänkte lämna över stafettpinnen till min gamla lagkamrat Peter "Nisse"Nilsson.
En resa man kommer ihåg var när vi skulle ner till Skåne och spela en seriematch, vi var som vanligt fem spelare och två tränare alla med klubbjacka och väska så man såg att vi var ett lag men känner man inte till Yasaka så var det svårt att veta vilken sport vi sysslade med.
Vi hade som vanligt slängt i oss lite käk och var på väg till spår 16 för att hoppa på nattåget då en rätt sliten stressad man halv joggar upp jämsides med oss, kollar lite konstigt och sen ganska spydigt slänger ur sig kommentaren ”Ni är så jävla dåliga” vi blir lite ställda och tittar förvånat på honom. Det går några sekunder då vi ser att han börjar fundera, han var nog fortfarande säker på att vi var jävligt dåliga men kom nog på att han inte hade en aning om vad vi sysslade med för sport, så några sekunder räddar han upp situationen med att slänga ur sig ”I alla sporter”.
En bra på dagen innan man träffar Söderhamn underlättar?
Efter att ha slängt ur sig dessa briljanta kommentarer så skyndar han vidare och vi viker upp för sista trappan till spåret. När vi kommit halvvägs upp så kommer nästa profil springande, han var riktigt stressad och skulle med samma tåg som oss. Det var ganska trångt i trappan, vi var ju trots allt 7 personer men med några armbågstacklingar var han förbi oss precis vid trappans slut. För alla er som åkt nattåget från Stockholm vet att precis vid trappan står konduktören och kollar biljetterna. Så när mannen kommer upp för trapporna så frågar konduktören efter biljetterna men mannen svarar halv skrikande och fortfarande springande att han för i helvete inte hade tid att visa några biljetter, han skulle ju med tåget och det borde alla fatta.
Det går några minuter och vi visar lugnt och stillsamt våra biljetter och ska precis gå mot våran vagn då samma man lite småsvettig kommer lunkande tillbaka för att vissa sina biljetter. Då har polletten trillat ner och han förstår att nattåget förmodligen inte kommer åka ifrån konduktören.
Även om vi oftast hade riktigt roligt på våra resor med SUIF och inte hade problem att hitta saker att nöta om (vi hade ju Pidde i laget!) så var detta ändå 5 minuter som piggade upp den kvällen.
Jag tänkte lämna över stafettpinnen till min gamla lagkamrat Peter "Nisse"Nilsson.
måndag 15 december 2008
Kärnvapentest för Nordkorea, Anekdot av Pidde
Tjenare, här kommer min anekdot.
Det känns inte lätt att ta över efter zögges mästerverk, som var grymt bra tycker jag men jag ska i alla fall göra ett försök.
Händelsen utspelade sig i Linköping år 1987 när bl.a jag och Thomas von Scheele (chippen) var med och spelade SOC där. Vi hade även med oss en mycket eminent coach, som jag inte vill nämna vid namn men vi kan kalla honom "knadde". Det ska också sägas att "knadde" var känd för att kunna vara lite "risig i kistan".
Jag, "chippen" och "knadde" hade precis kommit tillbaka till scandichotellet som vi bodde på, efter en lång dag i pingishallen. DET VAR DÅ DET HÄNDE!
Vi gick i hotellkorridoren, som kan vara otroligt långa på scandichotell. Plötsligt rusar "knadde" och ställer sig ca 5 meter framför oss. Han böjer lite lätt på benen, lutar sig framåt och drar av en enorm "rökare". Den måste ha varit Top 3 även för "knadde". Mitt i denna "25-sekundare" öppnas en rumsdörr precis bredvid "knadde" och ut kommer en kvinnlig coach från Nordkorea. En sådan jättefjärt går ju inte bara att "nypa av" så att den fortsätter säkert 5-10 sekunder efter att dörren öppnats. Hon tittar på "knadde" med skräckslagna ögon och säger på knackig engelska "oh my god". När hon sedan passerar mig och "chippen" ser hon helt förstörd ut.
Det var första och hittills enda gången jag fått ett skrattanfall så att mina ben har vikit sig.
Jag vill bara avsluta med att säga: Knadde feeelååt!
Härmed säger jag GOD JUL och lämnar över stafettpinnen till Andreas "Molle" Molin.
Det känns inte lätt att ta över efter zögges mästerverk, som var grymt bra tycker jag men jag ska i alla fall göra ett försök.
Händelsen utspelade sig i Linköping år 1987 när bl.a jag och Thomas von Scheele (chippen) var med och spelade SOC där. Vi hade även med oss en mycket eminent coach, som jag inte vill nämna vid namn men vi kan kalla honom "knadde". Det ska också sägas att "knadde" var känd för att kunna vara lite "risig i kistan".
Jag, "chippen" och "knadde" hade precis kommit tillbaka till scandichotellet som vi bodde på, efter en lång dag i pingishallen. DET VAR DÅ DET HÄNDE!
Vi gick i hotellkorridoren, som kan vara otroligt långa på scandichotell. Plötsligt rusar "knadde" och ställer sig ca 5 meter framför oss. Han böjer lite lätt på benen, lutar sig framåt och drar av en enorm "rökare". Den måste ha varit Top 3 även för "knadde". Mitt i denna "25-sekundare" öppnas en rumsdörr precis bredvid "knadde" och ut kommer en kvinnlig coach från Nordkorea. En sådan jättefjärt går ju inte bara att "nypa av" så att den fortsätter säkert 5-10 sekunder efter att dörren öppnats. Hon tittar på "knadde" med skräckslagna ögon och säger på knackig engelska "oh my god". När hon sedan passerar mig och "chippen" ser hon helt förstörd ut.
Det var första och hittills enda gången jag fått ett skrattanfall så att mina ben har vikit sig.
Jag vill bara avsluta med att säga: Knadde feeelååt!
Härmed säger jag GOD JUL och lämnar över stafettpinnen till Andreas "Molle" Molin.
söndag 7 december 2008
Språkförbistring. anekdot av Mikael Zöögling
Det är sannerligen ett tungt ansvar att ta över stafettpinnen i detta läge, när Berka lurade oss på konfekten förra veckan.
Sen är det inte heller lätt att välja ut en händelse av alla kul minnen man har genom åren.
Men med tanke på vilket forum detta är så kunde man ju stryka de flesta riktigt galna varianterna...
Vi hoppar till en sommar i Nottingham för en sisådär 7-8 år sen. Jag var inbjuden av Sören Ahlén för att sparra engelska landslaget, vilket passade mig perfekt eftersom det var lite svårt att få tag i träning på hemmaplan. Det visade sig att även John Wall (inte butiken..) var på träningscentrat, vilket var lite skönt så man enbart slapp umgås med dessa fish`n chips galningar.
Allt flöt på fint, enda orosmomentet var en tjej på centrat. Vet inte varför jag retade mig så på henne, kan ha berott på att hon var lite lätt korpulent, kritvit, enormt jobbig och läskigt otrevlig... Att hon sedan hade uppnäsa och såg ut som en liten bökande varelse gjorde att smaknamnet grisen var klart.
Efter någon vecka med hård träning började man bli lite sliten och en dag innan andra passet hade eftermiddagsluren blivit lite väl lång för mig och Jompa, så det var bara att kasta ner sakerna i väskan och traska till hallen. Vi var lite sena men jag hittade iaf en plats runt limbordet.
Jag satt där med tunga ögonlock och smekte på ett rejält lager lim på plattorna, här skulle det klickas. Vilken underbar tid förresten!
Märkte att jag fortfarande inte riktigt var vaken och tittade upp och såg Jompa sitta och halvsova på ett pingisbord mitt emot mig, fast bakom limbordet. Garvade lite för mig själv och tänkte det är inget krut i dagens ungdom, så jag halvtittar på slöfocken och frågar: PIGG?
Han lyckas tillslut få fram lite kraft i kroppen och skakar på huvudet.
Själv fläskar jag på andra lagret lim och plattan börjar böja sig ordentligt, kan nog bli ett riktigt bra pass det här trots allt. Men någonting är fel, jag börjar vakna upp mer och mer ur mitt dvalliknande tillstånd och känner att någon stirrar på mig. Vad är det frågan om? Mitt emot mig sitter tjejen som gud glömde som stirrar argt på mig. Borde kanske fråga stumpan vad hon har för problem, men jag orkar inte öppna munnen igen. Hon ger sig inte heller, hon är argare än någonsin och mördarblicken bränner i skallen på mig.
Sakta börjar hjärnan fungera igen och jag hinner tänka kan hon verkligen vara på sämre humör än vanligt?
Sen trillar poletten ner: hon satt ju mitt emellan mig och Jompa och jag hade sneglat över hennes axel när jag frågade om Jompa var pigg. Hon trodde jag hade kallat henne för gris och sen fortsatt limma mina plattor som om ingenting hade hänt...
Just den här gången hade hon ju faktiskt en anledning till att sitta där och tjura.
Avslutligen vill jag bara berätta för alla er som nu sitter där och tänker: hur gick passet då???
Jodå, efter ett gapskratt var tröttheten som bortblåst och jag klickade in varenda forehand.
Jag lämnar härmed officiellt över stafettpinnen till Peter "Pidde" Andersson numera i Eslövs AI.
Sen är det inte heller lätt att välja ut en händelse av alla kul minnen man har genom åren.
Men med tanke på vilket forum detta är så kunde man ju stryka de flesta riktigt galna varianterna...
Vi hoppar till en sommar i Nottingham för en sisådär 7-8 år sen. Jag var inbjuden av Sören Ahlén för att sparra engelska landslaget, vilket passade mig perfekt eftersom det var lite svårt att få tag i träning på hemmaplan. Det visade sig att även John Wall (inte butiken..) var på träningscentrat, vilket var lite skönt så man enbart slapp umgås med dessa fish`n chips galningar.
Allt flöt på fint, enda orosmomentet var en tjej på centrat. Vet inte varför jag retade mig så på henne, kan ha berott på att hon var lite lätt korpulent, kritvit, enormt jobbig och läskigt otrevlig... Att hon sedan hade uppnäsa och såg ut som en liten bökande varelse gjorde att smaknamnet grisen var klart.
Efter någon vecka med hård träning började man bli lite sliten och en dag innan andra passet hade eftermiddagsluren blivit lite väl lång för mig och Jompa, så det var bara att kasta ner sakerna i väskan och traska till hallen. Vi var lite sena men jag hittade iaf en plats runt limbordet.
Jag satt där med tunga ögonlock och smekte på ett rejält lager lim på plattorna, här skulle det klickas. Vilken underbar tid förresten!
Märkte att jag fortfarande inte riktigt var vaken och tittade upp och såg Jompa sitta och halvsova på ett pingisbord mitt emot mig, fast bakom limbordet. Garvade lite för mig själv och tänkte det är inget krut i dagens ungdom, så jag halvtittar på slöfocken och frågar: PIGG?
Han lyckas tillslut få fram lite kraft i kroppen och skakar på huvudet.
Själv fläskar jag på andra lagret lim och plattan börjar böja sig ordentligt, kan nog bli ett riktigt bra pass det här trots allt. Men någonting är fel, jag börjar vakna upp mer och mer ur mitt dvalliknande tillstånd och känner att någon stirrar på mig. Vad är det frågan om? Mitt emot mig sitter tjejen som gud glömde som stirrar argt på mig. Borde kanske fråga stumpan vad hon har för problem, men jag orkar inte öppna munnen igen. Hon ger sig inte heller, hon är argare än någonsin och mördarblicken bränner i skallen på mig.
Sakta börjar hjärnan fungera igen och jag hinner tänka kan hon verkligen vara på sämre humör än vanligt?
Sen trillar poletten ner: hon satt ju mitt emellan mig och Jompa och jag hade sneglat över hennes axel när jag frågade om Jompa var pigg. Hon trodde jag hade kallat henne för gris och sen fortsatt limma mina plattor som om ingenting hade hänt...
Just den här gången hade hon ju faktiskt en anledning till att sitta där och tjura.
Avslutligen vill jag bara berätta för alla er som nu sitter där och tänker: hur gick passet då???
Jodå, efter ett gapskratt var tröttheten som bortblåst och jag klickade in varenda forehand.
Jag lämnar härmed officiellt över stafettpinnen till Peter "Pidde" Andersson numera i Eslövs AI.
tisdag 2 december 2008
Dagens citat
Berka kommer inte att skriva den förra veckans anekdot utan skickar den vidare till Mikael Zöögling. Jag ringde just Zögge och berättade det för honom. Så här lät det:
Anger Manager- Har du läst anekdot-stafetten på min blogg?
Zögge- Mmmm
AM- Nu är det så att Berka inte kommer skriva..
Z (avbryter)- Försök inte lura på mig det där.
AM- Och han har skickat den vidare till dig.
Z- Fy fan vad trist.
AM- Men så är det.
Z- Jaja, jag får väl skriva ihop någon kul grej då. Hur lång tid har jag på mig?
AM- Tills på söndag.
Z- Bra då ska jag klura ut något medan jag bowlar.
Så nu vet vi vad som gäller.
Anger Manager- Har du läst anekdot-stafetten på min blogg?
Zögge- Mmmm
AM- Nu är det så att Berka inte kommer skriva..
Z (avbryter)- Försök inte lura på mig det där.
AM- Och han har skickat den vidare till dig.
Z- Fy fan vad trist.
AM- Men så är det.
Z- Jaja, jag får väl skriva ihop någon kul grej då. Hur lång tid har jag på mig?
AM- Tills på söndag.
Z- Bra då ska jag klura ut något medan jag bowlar.
Så nu vet vi vad som gäller.
måndag 1 december 2008
Berka?
Någon som kan tala om för Mattias Bergkvist att han är sen med sin anekdot. Vill han inte skriva den så får han säga till.
söndag 23 november 2008
Talangutveckling, anekdot av Anders Karlsson
Jaha, jag skulle kunna skriva om Kristoffer Hermanssons resa till Moskva som kadett eller något om Linus Mernstens alla uttalanden eller någon dråplig historia från alla läger man haft men det får bli en om drivkraft som ju är ack så viktigt om man vill komma någon vart.
Det var i slutet på 80-talet. Jag hade studerat i Borås och återvänt till Trollhättan och tänkte att en pingisskola skulle jag väl klara av samtidigt som jag tänkte satsa på mitt nya arbete.
Ensam kom jag att stå med 80 ungar efter att först ha besökt några skolor med inbjudan, självklart en omöjlig uppgift, men gruppen delades upp och redan där dubblades min pingistid – jag som hade tänkt att trappa ned.
I den pingisskolan fanns det många talanger och så fanns det en liten kille på snart 5 år som inte fick vara med för sin pappa. Du är för liten, du måste gå i första eller andra klass för att få vara med här sa hans pappa, det här är för din storebror.
Jag tyckte väl lite synd om den lille killen som visade stor iver att få spela bordtennis så efter några gånger, i en paus, frågade jag honom om han ville spela en stund med mig. Det är alltid lättast att börja med backhand så det var vad jag erbjöd, men den lille killen ville spela forehand. Efter några minuter var pausen slut och då ville han i alla fall spela några fh. Jag sa att du får väl prova då varpå han slog några fh med klockren teknik. Han får gärna vara med i pingisskolan sa jag till pappan efteråt och både pappan och pojken blev överlyckliga.
Träningarna avslutades ofta med rundpingis där den som vann fick en burk coca-cola. Den lille killen försökte och försökte men lyckades inte vinna de 15 första gångerna. Likväl frågade han nästan varje gång om det fanns möjlighet att vinna dricka.
Mycket frustration och också tårar hann rinna innan han äntligen vann sin cola. Nästa träning frågade jag om drickan han vann var god. Han tittade på mig som om jag inte vore klok och pappan förklarade med att den inte är uppdrucken. Den ställdes in i prisskåpet, för storebror har ju prisskåp.
Den lille killen är som Ni säkert förstått Robert Svensson och jag får passa på att tacka honom och alla andra från den tiden för att jag fortfarande håller på och får arbeta med det som är mest roligt – Pingis. Jag skulle ju trappa ner när jag träffade Robert.
Stafettpinnen går nu vidare till Mattias Bergkvist
Anders Karlsson
Det var i slutet på 80-talet. Jag hade studerat i Borås och återvänt till Trollhättan och tänkte att en pingisskola skulle jag väl klara av samtidigt som jag tänkte satsa på mitt nya arbete.
Ensam kom jag att stå med 80 ungar efter att först ha besökt några skolor med inbjudan, självklart en omöjlig uppgift, men gruppen delades upp och redan där dubblades min pingistid – jag som hade tänkt att trappa ned.
I den pingisskolan fanns det många talanger och så fanns det en liten kille på snart 5 år som inte fick vara med för sin pappa. Du är för liten, du måste gå i första eller andra klass för att få vara med här sa hans pappa, det här är för din storebror.
Jag tyckte väl lite synd om den lille killen som visade stor iver att få spela bordtennis så efter några gånger, i en paus, frågade jag honom om han ville spela en stund med mig. Det är alltid lättast att börja med backhand så det var vad jag erbjöd, men den lille killen ville spela forehand. Efter några minuter var pausen slut och då ville han i alla fall spela några fh. Jag sa att du får väl prova då varpå han slog några fh med klockren teknik. Han får gärna vara med i pingisskolan sa jag till pappan efteråt och både pappan och pojken blev överlyckliga.
Träningarna avslutades ofta med rundpingis där den som vann fick en burk coca-cola. Den lille killen försökte och försökte men lyckades inte vinna de 15 första gångerna. Likväl frågade han nästan varje gång om det fanns möjlighet att vinna dricka.
Mycket frustration och också tårar hann rinna innan han äntligen vann sin cola. Nästa träning frågade jag om drickan han vann var god. Han tittade på mig som om jag inte vore klok och pappan förklarade med att den inte är uppdrucken. Den ställdes in i prisskåpet, för storebror har ju prisskåp.
Den lille killen är som Ni säkert förstått Robert Svensson och jag får passa på att tacka honom och alla andra från den tiden för att jag fortfarande håller på och får arbeta med det som är mest roligt – Pingis. Jag skulle ju trappa ner när jag träffade Robert.
Stafettpinnen går nu vidare till Mattias Bergkvist
Anders Karlsson
söndag 16 november 2008
Idrotten förbrödrar, anekdot av Peter Gustafsson
Hämta den ursprungliga bilagan
Oj, den tackar vi för Jens ”kaka”,
Det finns en hel del som man skulle kunna ta upp, vissa är mer eller mindre rumsrena, några är klassiker… så som tågresan hem från Stockholm efter att ha spelat SOJC (swedish open junior championchip) när Anders Persson (numera Schiöler) som då var moraliskt stöd till sin bror Niklas (precis som Johan Lindh var till Ekan på den tiden), hade druckit en kopp kaffe och när den kvinnliga värden på tåget med Söderslang kom förbi och Anders beställde, ”ja vel ha en tee…, på västgötska.
Eller efter att vi gått upp i elitserien med Gröstorp och en vilt främmande person slänger 1000:- i min näve och säger gör något kul ikväll. Vi tog han på orden och ordnade en Whisky provning på hotellet på kvällen. Vi får in 4 st glas var på varsin träbricka gjord i kinesisk ädelträ. Kyparen pratar om de olika sorterna, rökningsgrad osv. En lång man i laget går fram till sina glas, tar det första glaset o sveper detta, sedan det andra, tredje o fjärde. Vi andra bara står och tittar, sedan säger han till kyparen, vilken va den goe?
Eller när Jens K och Anders Persson står 10 cm från varandras huvuden och bara vrålar ut sin frustration på varandra i en match mellan Gröstorp –Jönköping.
Men den historian som jag tänker berätta om utspelar sig i början på 80 talet, och håller samma tema som Jens ”kakas”, hot…
Vi var på träningsläger på Cypern. Vi hade haft en fin vecka med fysträning och väldigt mycket tennisspel på kvällarna.
Sista kvällen var fritt så jag och ”lilja” (Åke Liljegren), drog på Disco i Ayia Napa. Vi bodde en bra bit ifrån därifrån så vi tog en taxi dit och gick in på några olika discon under kvällen. Ni som känner ”lilja” vet att han kan vara lite hetsig under sin lugna yta, men vi hade i alla fall en riktigt trevlig kväll utan några som helst incidenter.
Hur som helst skulle vi flyga hem vid nio tiden på morgonen därpå så vi såg ingen anledning att åka hem och lägga oss utan vi var ute till småtimmarna och sedan var planen att gå ner till huvudgatan och ta en taxi hem och sedan direkt till flyget.
När vi kände att det var dags att börja bege sig hemåt, så började vi traska ner till huvudgatan, där ser vi ett gäng killar ca 12 -15 st som hoppar på biltak, krossar rutor med baseball trä osv. Dumma som vi var börja vi skrika på dem att sluta och att bara idioter som håller på med sånt.
Till vår stora förvåning så sluta de omgående. Kaxiga fortsatte vi nerför backen, mycket imponerade av oss själva, efter ett litet tag så började det glida upp några bilar bakom oss, och vi förstod genast att nu ligger vi nog ganska risigt till. Vi börja smida planer, vi springer åt olika håll så tar de bara en i alla fall osv. Men sen säger ”lilja”, de var inte så många vi tar fajten, du kastar dig in i förarsätet så tar jag baksätet, släng ut chauffören o dra fort som satan.
Sen insåg vi att det inte var lönt för det var tre bilar som gled sakta bakom oss. Den första bilen kom sedan upp jämsides med oss, nu började man känna sig riktigt knäsvag, vi låtsades som ingenting utan fortsatte gå o småprata lite konstgjort, då skriker en från bilen, hey you, vi titta åt sidan och såg att de satt 3 st med baseboll trä i bilen, alla slog dessa sakta, sakta i händerna, vi fortsatte att gå lite snabbare men bilarna gled upp på trottoaren intill oss och stängde våran gångväg, då tappar ”lilja” helt sitt humör.
Han stannar upp går fram till första bilen, sliter upp dörren och skriker på både svenska o engelska till grabbarna, de bara sitter kvar i bilen och såg ut som ett gäng guldfiskar.
Till slut får en av dessa Cyprioter en möjlighet att öppna munnen, han frågar var vi kom ifrån, ”lilja” svara snabbt Gothenburg, ahha IFK Gothenburg säger chauffören i första bilen.
Alla börjar snacka, gothenburg good team, very good team.
Cyprioterna hoppade ur sina bilar, vi stanna ett tag och snackade, hade häftiga diskussioner om fotboll, vi följer sedan med dem till beachen som har värdens party. Alla baseballs trän lades i bagageluckorna och vi hade en riktigt fortsatt trevlig kväll med dessa grabbar och deras vänner på stranden,
Hur det slutade?
En av bilarna körde oss hem de ca 6 milen till vårat hotell och jag har fortfarande kvar en vimpel från fotbollslaget, AEP Paphos. Tänk vad idrotten förbrödrar trots allt!!!
Om vi kom med planet eller ej, förtäljer inte denna historia, men vi var nog inte de mest populära spelarna, och lite extra exercis blev det allt.
Jag sänder denna anekdot vidare till:
Sveriges förnärvarande ”hetaste” elitserietränare för tillfället:
Pelle i Warta
Oj, den tackar vi för Jens ”kaka”,
Det finns en hel del som man skulle kunna ta upp, vissa är mer eller mindre rumsrena, några är klassiker… så som tågresan hem från Stockholm efter att ha spelat SOJC (swedish open junior championchip) när Anders Persson (numera Schiöler) som då var moraliskt stöd till sin bror Niklas (precis som Johan Lindh var till Ekan på den tiden), hade druckit en kopp kaffe och när den kvinnliga värden på tåget med Söderslang kom förbi och Anders beställde, ”ja vel ha en tee…, på västgötska.
Eller efter att vi gått upp i elitserien med Gröstorp och en vilt främmande person slänger 1000:- i min näve och säger gör något kul ikväll. Vi tog han på orden och ordnade en Whisky provning på hotellet på kvällen. Vi får in 4 st glas var på varsin träbricka gjord i kinesisk ädelträ. Kyparen pratar om de olika sorterna, rökningsgrad osv. En lång man i laget går fram till sina glas, tar det första glaset o sveper detta, sedan det andra, tredje o fjärde. Vi andra bara står och tittar, sedan säger han till kyparen, vilken va den goe?
Eller när Jens K och Anders Persson står 10 cm från varandras huvuden och bara vrålar ut sin frustration på varandra i en match mellan Gröstorp –Jönköping.
Men den historian som jag tänker berätta om utspelar sig i början på 80 talet, och håller samma tema som Jens ”kakas”, hot…
Vi var på träningsläger på Cypern. Vi hade haft en fin vecka med fysträning och väldigt mycket tennisspel på kvällarna.
Sista kvällen var fritt så jag och ”lilja” (Åke Liljegren), drog på Disco i Ayia Napa. Vi bodde en bra bit ifrån därifrån så vi tog en taxi dit och gick in på några olika discon under kvällen. Ni som känner ”lilja” vet att han kan vara lite hetsig under sin lugna yta, men vi hade i alla fall en riktigt trevlig kväll utan några som helst incidenter.
Hur som helst skulle vi flyga hem vid nio tiden på morgonen därpå så vi såg ingen anledning att åka hem och lägga oss utan vi var ute till småtimmarna och sedan var planen att gå ner till huvudgatan och ta en taxi hem och sedan direkt till flyget.
När vi kände att det var dags att börja bege sig hemåt, så började vi traska ner till huvudgatan, där ser vi ett gäng killar ca 12 -15 st som hoppar på biltak, krossar rutor med baseball trä osv. Dumma som vi var börja vi skrika på dem att sluta och att bara idioter som håller på med sånt.
Till vår stora förvåning så sluta de omgående. Kaxiga fortsatte vi nerför backen, mycket imponerade av oss själva, efter ett litet tag så började det glida upp några bilar bakom oss, och vi förstod genast att nu ligger vi nog ganska risigt till. Vi börja smida planer, vi springer åt olika håll så tar de bara en i alla fall osv. Men sen säger ”lilja”, de var inte så många vi tar fajten, du kastar dig in i förarsätet så tar jag baksätet, släng ut chauffören o dra fort som satan.
Sen insåg vi att det inte var lönt för det var tre bilar som gled sakta bakom oss. Den första bilen kom sedan upp jämsides med oss, nu började man känna sig riktigt knäsvag, vi låtsades som ingenting utan fortsatte gå o småprata lite konstgjort, då skriker en från bilen, hey you, vi titta åt sidan och såg att de satt 3 st med baseboll trä i bilen, alla slog dessa sakta, sakta i händerna, vi fortsatte att gå lite snabbare men bilarna gled upp på trottoaren intill oss och stängde våran gångväg, då tappar ”lilja” helt sitt humör.
Han stannar upp går fram till första bilen, sliter upp dörren och skriker på både svenska o engelska till grabbarna, de bara sitter kvar i bilen och såg ut som ett gäng guldfiskar.
Till slut får en av dessa Cyprioter en möjlighet att öppna munnen, han frågar var vi kom ifrån, ”lilja” svara snabbt Gothenburg, ahha IFK Gothenburg säger chauffören i första bilen.
Alla börjar snacka, gothenburg good team, very good team.
Cyprioterna hoppade ur sina bilar, vi stanna ett tag och snackade, hade häftiga diskussioner om fotboll, vi följer sedan med dem till beachen som har värdens party. Alla baseballs trän lades i bagageluckorna och vi hade en riktigt fortsatt trevlig kväll med dessa grabbar och deras vänner på stranden,
Hur det slutade?
En av bilarna körde oss hem de ca 6 milen till vårat hotell och jag har fortfarande kvar en vimpel från fotbollslaget, AEP Paphos. Tänk vad idrotten förbrödrar trots allt!!!
Om vi kom med planet eller ej, förtäljer inte denna historia, men vi var nog inte de mest populära spelarna, och lite extra exercis blev det allt.
Jag sänder denna anekdot vidare till:
Sveriges förnärvarande ”hetaste” elitserietränare för tillfället:
Pelle i Warta
söndag 9 november 2008
Nästan en MC-olycka, Anekdot av Jens Karlsson
Historien jag ska berätta hände i mitten på 90 talet, på den tiden spelade jag (Jens Karlsson) i Lyckeby BTK:s farmalag LPK.
Det här var i slutet på säsongen och vi skulle åka och möta Gröstorp i en match om seriesegern i div 2 södra (numer div 1 södra) på den tiden spelade man hemma borta, så vi skulle alltså åka till Simrishamn en resa på ca 18 mil.
Vi som skulle spela var Jens Karlsson, Darren Blake (engelsman) Henrik Rosvall och Per Gralvik. Eftersom A-laget samma dag hade avgörande SM-semi borta mot Suif, var vi ledarlösa Glenn och Thalin var ju i lapphelvetet.
Uppgiften att köra minibussen gick då naturligt till Per Gralvik eftersom han var äldst med sina 22 år. Vi hoppar in i bussen Per kör Rosvall sitter bredvid, bakom dom sitter jag och i sätet längst bak Darren, resan mot Kristianstad som ligger på vägen går som en dans, Rossi har satt igång Guns n Roses i Bandspelaren sjunger med och spelar luftgitarr, kort och gott stämningen är på topp.
När vi kommer till Kristiansstad svänger vi mot Simrishamn, för alla som åkt vägen mot Simrishamn vet att det är mer en stig än en väg, hursomhelst efter en stund börjar Rossi gnälla lite på Per att det går för sakta även att Per kör på i ett ganska hyggligt tempo.
När vi kört ca 3 mil på stigen blir vi omkörda av en motorcykel modell HD utan ljudämpare för er som vet hur en sådan låter, föstår att vi blev tokskrämda av ljudet när den blåser om, föraren på cykeln har ett klubbmärke på ryggen som tillhör ett inte helt okänt MC gäng i Skåne. När vi lugnat oss lite efter har blivit skrämda av vrålet säger Darren från baksätet - There is another one, mao det ligger en till bakom. Inte helt oväntat lyssnar ingen av oss på vad Darren säger.
Resan fortsätter utan vidare incidenter i ca 5 km till, då kommer vi ifatt i en Fiat Uno som körs av en människa som har hatt och grått hår, som ni kanske förstår flyger inte direkt Fiaten fram på vägen utan snarare kryper, Rosvall blir skitstressad att nu kommer vi försent bla bla bla... Eftersom vi fortfarande är på världens sämsta väg är det inte helt lätt att köra om även att Per letar som en tok efter ett bra tillfälle.
Tillslut kommer det en mindre raksträka och inget möte så jag o Rossi skriker på Per KÖR OM!!!! Vad vi glömt bort är den andra HD:n som ligger bakom, så när vi börjar köra om har motorcykeln redan börjat köra om oss, eftersom vi kör på världen smalaste väg får ju inte MC:n plats på vägen, så när jag tittar ut genom sidorutan ser jag en snubbe ligga och köra offroad på gräset med en HD (han fullkomligt studsar fram) tillslut lyckas han komma upp på vägen framför oss med livet i behåll, vi i bussen ser ju vad han har för klädsel och klubbmärke så vi blir ju klart lite oroliga.
Det som händer näst är att han saktar in kraftigt framför oss så han tillslut står still, han parkerar HD:n mitt på vägen vi står still ca 20 meter bakom. Går mot vår minibuss och ställer vid förardörren varpå Per vevar ner rutan och säger Förlåt ca 150 ggr i samma mening. Mc knutten fattar sig ganska kort -DU ska passa dig jävligt noga! säger han med väsande röst och knyter näven framför ansiktet, han fortsätter -Jag skakar men det är inte av rädsla, med fortsatt knuten näve. Per säger förlåt 100 ggr till sen går MC knutten till sin cykel och kör iväg.
Behöver jag säga att vi var lite sena till matchen som vi sedan förlorade, det är också enda gången jag sett Per skälla ut en domare efter noter! (Kan nog ha varit lite sviter kvar i huvudet efter den tidigare incidenten)
Jag vill påpeka att alla i bussen var minst lika rädda som Per och att Per är en väldigt lugn och städad person under normala omständigheter!
Jag skickar pinnen vidare till Peter Gustafsson i Gröstorp han bör han en del roligt att berätta.
/Jens Karlsson
Det här var i slutet på säsongen och vi skulle åka och möta Gröstorp i en match om seriesegern i div 2 södra (numer div 1 södra) på den tiden spelade man hemma borta, så vi skulle alltså åka till Simrishamn en resa på ca 18 mil.
Vi som skulle spela var Jens Karlsson, Darren Blake (engelsman) Henrik Rosvall och Per Gralvik. Eftersom A-laget samma dag hade avgörande SM-semi borta mot Suif, var vi ledarlösa Glenn och Thalin var ju i lapphelvetet.
Uppgiften att köra minibussen gick då naturligt till Per Gralvik eftersom han var äldst med sina 22 år. Vi hoppar in i bussen Per kör Rosvall sitter bredvid, bakom dom sitter jag och i sätet längst bak Darren, resan mot Kristianstad som ligger på vägen går som en dans, Rossi har satt igång Guns n Roses i Bandspelaren sjunger med och spelar luftgitarr, kort och gott stämningen är på topp.
När vi kommer till Kristiansstad svänger vi mot Simrishamn, för alla som åkt vägen mot Simrishamn vet att det är mer en stig än en väg, hursomhelst efter en stund börjar Rossi gnälla lite på Per att det går för sakta även att Per kör på i ett ganska hyggligt tempo.
När vi kört ca 3 mil på stigen blir vi omkörda av en motorcykel modell HD utan ljudämpare för er som vet hur en sådan låter, föstår att vi blev tokskrämda av ljudet när den blåser om, föraren på cykeln har ett klubbmärke på ryggen som tillhör ett inte helt okänt MC gäng i Skåne. När vi lugnat oss lite efter har blivit skrämda av vrålet säger Darren från baksätet - There is another one, mao det ligger en till bakom. Inte helt oväntat lyssnar ingen av oss på vad Darren säger.
Resan fortsätter utan vidare incidenter i ca 5 km till, då kommer vi ifatt i en Fiat Uno som körs av en människa som har hatt och grått hår, som ni kanske förstår flyger inte direkt Fiaten fram på vägen utan snarare kryper, Rosvall blir skitstressad att nu kommer vi försent bla bla bla... Eftersom vi fortfarande är på världens sämsta väg är det inte helt lätt att köra om även att Per letar som en tok efter ett bra tillfälle.
Tillslut kommer det en mindre raksträka och inget möte så jag o Rossi skriker på Per KÖR OM!!!! Vad vi glömt bort är den andra HD:n som ligger bakom, så när vi börjar köra om har motorcykeln redan börjat köra om oss, eftersom vi kör på världen smalaste väg får ju inte MC:n plats på vägen, så när jag tittar ut genom sidorutan ser jag en snubbe ligga och köra offroad på gräset med en HD (han fullkomligt studsar fram) tillslut lyckas han komma upp på vägen framför oss med livet i behåll, vi i bussen ser ju vad han har för klädsel och klubbmärke så vi blir ju klart lite oroliga.
Det som händer näst är att han saktar in kraftigt framför oss så han tillslut står still, han parkerar HD:n mitt på vägen vi står still ca 20 meter bakom. Går mot vår minibuss och ställer vid förardörren varpå Per vevar ner rutan och säger Förlåt ca 150 ggr i samma mening. Mc knutten fattar sig ganska kort -DU ska passa dig jävligt noga! säger han med väsande röst och knyter näven framför ansiktet, han fortsätter -Jag skakar men det är inte av rädsla, med fortsatt knuten näve. Per säger förlåt 100 ggr till sen går MC knutten till sin cykel och kör iväg.
Behöver jag säga att vi var lite sena till matchen som vi sedan förlorade, det är också enda gången jag sett Per skälla ut en domare efter noter! (Kan nog ha varit lite sviter kvar i huvudet efter den tidigare incidenten)
Jag vill påpeka att alla i bussen var minst lika rädda som Per och att Per är en väldigt lugn och städad person under normala omständigheter!
Jag skickar pinnen vidare till Peter Gustafsson i Gröstorp han bör han en del roligt att berätta.
/Jens Karlsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
