Tankar om träning

Jag har tagit denna artikel från www.gbtf.se . Den är skriven av Rikard Johansson och jag tycker att den är mycket välskriven och intressant. Hoppas att ni också gillar den och har tankar och kommentarer kring den.

*

Mångfald

När en chans ges att få uttrycka mina tankar som tränare vill jag passa på att slå ett slag för något så fint och klichéartat som mångfalden. Men det är ingen kulturell, social eller etnisk mångfald jag pratar om, även om jag gärna slår ett slag för dem med, utan något som vi kan kalla "pingis-spelstils-mångfald". Ett ord lika smidigt som något.

I takt med den svenska pingisens storhetstid växte det fram en bild av att svenskarna var fantasifulla, särpräglade spelare medan kinesernas landslagsspelare producerades likt robotar på löpande band. Det var asiaternas monotona mängdträning mot svenskarnas lekfulla träning och den svenska modellen vann. Men den som bär omkring på det perspektivet idag får sig en rejäl tankeställare vid första anblicken på de asiater som idag dominerar världspingisen både på dam- och herrsidan.

Asiaterna är idag unika spelare som alla har sina egna metoder för att vinna bollarna. Herrarnas världsranking har nu i två år toppats av en kines som trots pennfattning förlitar sig minst lika mycket på sitt backhandspel som sin forehand. Vem hade kunnat tro det för 15 år sedan? Bland de yngre kineserna kommer det nu fram en handskaksfattad spelare som kliver långt ut i forehand för att öppna och blockera med backhand. Ett beteende så förbjudet att det skär som naglar mot en griffeltavla hos den svenska tränarkåren.

Och när allt fler började mumla om att defensivspelarnas tid var över kom en grabb från Sydkorea och tog sig till VM-final 2003 med en spelstil som vände upp och ner på vad vi trodde vi visste om defensivspelare. Och i våras slog en liten japan igenom med ett försvar lika tätt som en gummistövel, och med servar som vi trodde bara fungerade på fritidsgården lyckades han under VM skaka den kinesiska världsmakten i sina fundament.

Samtidigt har den tidigare så hyllade svenska kreativiteten mest imponerat med sin totala frånvaro. Bland de svenskar som kämpat sig upp i sverigeeliten och som aspirerat på att ta över efter de allra största namnen är det ett försvinnande litet fåtal som utmärker sig med en individanpassad spelstil med några nyskapande inslag. De flesta är förvillande lika - robotliknande produkter som tycks ha tillverkats på ett löpande band genom många års monoton träning.

Jag vill påstå att utveckling går i vågor. De dominerande asiaterna stagnerade mot slutet av 80-talet samtidigt som européerna och inte minst svenskarna tvingats tänka till, tvingats leta nya vägar för att slå asiaterna. Resultatet blev segern i lag-VM 1989, en epok av svensk och europeisk dominans och ett delvis nytt sätt att spela pingis. Men i och med framgångarna var det nu vi européer som bekvämt lade oss tillrätta på toppen, försökte kopiera och återupprepa tidigare fungerande recept, medan asiaterna låste in sig i träningshallen för att hitta vägar för hur den nya tidens européer skulle besegras. Det är deras jakt på nya lösningar vi nu ser resultatet av.

Nu är det vår tur att driva utvecklingen ytterligare ett steg framåt. Det börjar med att anamma allt vad asiaterna gjort för sportens utveckling de senaste åren. Det handlar inte längre om hur J-O och Jörgen gjorde för att bli bäst, det handlar om hur dagens kineser, koreaner och japaner gör för att bli bäst. Det går inte att gnälla över hur tråkigt det är när det är fyra kineser kvar efter kvartsfinalerna. Vi måste uppskatta deras färdigheter och kunskaper, vi behöver se och lära.

Därefter måste vi använda fantasin och lika djärvt som asiaterna, ifrågasätta våra etablerade sanningar och kunskaper. Låt barn och ungdomar få använda sin egen fantasi, pröva sina egna vägar fram till just sin optimala spelstil. Vi får inte tvinga in dem i redan färdigdesignade mallar för hur pingis ska spelas. Det kan omöjligt vara så att alla ungdomar i en klubb ska vara forehandattackerande loopspelare. Precis som ungarna i ett fotbollslag utvecklas till mittbackar, yttrar, anfallare och målvakter efter sina individuella egenskaper måste våra pingisspelare utvecklas till försvarsspelare, serve-attackspelare, loopspelare, kontringsspelare osv. för att nå sin optimala nivå.

Bara så kan vi återigen ta upp kampen mot asiaterna.

I dessa tider med ständiga diskussioner om mediers uppmärksamhet och konkurrensen med andra idrotter så vill jag också mena att den möjlighet till mångfald och variation som pingisen erbjuder är en styrka som inte går att finna i många andra sporter. Pingisen innehåller extra dimensioner med sin skruv och sin materialorienterade karaktär som vi måste utnyttja. Det borde finnas lika många spelstilar som spelare.

Ordförande Bosse Jangvik har deklarerat att Göteborg ska bli svensk pingis nya metropol. Jag kan inte tänka mig något bättre sätt att ta fasta på det än att sätta igång nästa utvecklingsvåg av nyskapande och individanpassad träning i mångfaldens tecken här under Älvsborgsbron och se den växa och spridas över hela Europa.

Rikard Johansson
Tränare Team Stiga Göteborg & Partille PK