Utlandsresor, anekdoter av Gustaf Ericson

Nya Kaledonien i Söderhavet, året är 2004. En av mina första World Junior Circuit-tävlingar, och spänningen går att ta på. Dagen innan har Johan Olofsson i lag slagit en liten japan, vars servar förbluffat oss alla, med 11-9 i femte. Japanens namn var Kenta Matsudaira, och vi anade alla att detta var en blivande storspelare.

Efter en snabb sorti ur dubbelturneringen på morgonen går vi tiominuterspromenaden tillbaka till hotellet för lunch och en snabb tupplur. Det är med laddade batterier vi sedan återvänder för att göra det vi kommit hit för - ta oss vidare ur poolen i singel. Jag springer några varv runt hallen och går sedan och hämtar Sebbe Andersson för att slå in. 40 minuter till match. Ska möta den enda riktiga utmanaren om poolsegern direkt, Binbin Zhou från Nya Zeeland som jag haft hyfsat svårt för på lägret och som är åttondelseedad. Men var är racket?

Kollar igenom väskan och området runtomkring på läktaren. Var inte racket där alldeles nyss? Har någon snott det? Rusar tillbaka till hotellrummet för att dubbelkolla att det inte blivit kvar. Med 20 minuter kvar ger jag upp och plockar fram reservracket, med oinspelade nabbar och likträff i forehand.

Kommer under direkt i matchen. Får ingen underskruv med nabbet och kan inte loopa alls utan hamnar på mellanhand. Lyckas gneta mig till ett skiljeset men kommer under direkt med 9-4. Då kommer coach Nisse Sandberg, som suttit på Olofssons match tills nu, och tar timeout. Jag lyckas smyga upp underläget och tar hem matchen 12-10. Lättad går jag upp på läktaren och sätter mig vid min väska.

Nån minut senare kommer Nisse också upp och sätter sig med sin gula Ängbyväska. I denna så börjar han gräva lite medan han frågar om jag saknade någonting under matchen. Jag hinner inte svara innan han fiskar upp min förstaracket, skrattandes sitt sedvanliga, bullriga skratt, ur den illgula bagen från SportJohan. Huruvida det var något slags skämt att gömma min racket, eller om det var en läxa för att jag inte höll tillräcklig uppsikt, vet jag till dags dato ännu inte. Men lättad blev jag.

* Två år senare: Nisse Sandberg coachar i damjuniorerna i El Salvadors World Junior Circuit. Jag tror det är Madde Melcher som kör en stenhård femsettare med en lokal, latinamerikansk förmåga.

Efter sidbyte i skiljeset stoppar Nisse in en Fisherman's Friend i munnen, sin vana trogen. Domaren tror att detta är ett dolt tecken och skickar upp honom på läktaren med ett rött kort. Att motståndarcoachen har en konstant dialog med sin spelare verkar spela mindre roll, det är bara att gå upp och sätta sig.

* Nästa dag lirar vi pooler i singel och det drar ut på tiden. Det är 35 grader i hallen och luftfuktigheten är såklart skyhög. Alla längtar till hotellpoolen. Då, i den sista matchen, börjar det fullkomligt ösregna, så mycket så att taket bågnar och buktar in kraftigt.

Plötsligt slår blixten ned i hallen och all elektronik (inklusive lyset) slås ut. Man ser inte handen framför sig. Halv panik utbryter och alla matcher får tillfälligt avbrytas. En dryg halvtimma senare börjar strömmen återvända och ytterligare en kvart senare kan matcherna komma igång åter, men det droppar från taket och duvor flyger runt i hagarna och släpper spillning på borden.

* Sista anekdoten är från Qatar, ytterligare något år senare. Vi bor på det lyxigaste hotellet i mannaminne, med pool, tennisbana, buffémåltider och allehanda lyx.

Själva tävlingen går okej, och jag och Martin tar hem både lag och dubbel i konkurrens med Frankrike, Ryssland, Luxemburg med flera. Indien utmärker sig med många duktiga kadetter och en väldigt social coach som inte är sen att ge komplimanger åt svenskar så fort han får chansen.

På vägen ner till middagsbuffén en kväll småpratar vi lite med några norska affärsmän i hissen. De avslöjar att detta är ett av de sämre hotellen i Doha, och att det ska rivas nästa vecka för att bereda plats åt ännu ett femstjärnigt hotell.

Väl nere passerar vi den otroligt rökiga hotellbaren med dess tillhörande kinesiska glädjeflickor (ut kommer, stapplandes och med röda kinder, en icke namngiven skäggig utländsk tränare från ett centraleuropeiskt furstendöme), och väl inne i restaurangen sätter vi oss sedan till bords tillsammans med Nisse och övriga svenskar.

Flera av oss noterar att Nils-Erik ser aningen blek ut, men reflekterar inte så mycket mer över det. Det är väl inget som inte ett par Fisherman kan bota...?

När dessertbuffén är avklarad, och Nisse beställer in sin dagliga ölburk som avec till kaffet, reser vi oss andra för att rulta oss upp till rummen igen. En panikslagen Nils beordrar oss att stanna kvar, av en anledning som han inte vill berätta. Det är tydligen någonting så osannolikt att han inte vill berätta det förrän tävlingen är över. Men om vi stannar kvar efter maten varje dag lovar han att berätta på flyget hem.

Sagt och gjort. Vi offrar en kvart fyra dagar i följ för att få reda på hemligheten.

På bussen till flygplatsen tar han bladet från munnen: det visar sig att en viss indisk manlig tränare, första kvällen efter vi gått upp på rummen, kommit och satt sig vid hans bord och frågat huruvida Nisse hade många 'girlfriends at home'. Gift som han är, svarar Nisse nej, och indiern kan inte för sitt liv förstå 'hur en så attraktiv man inte kan ha tusentals flickvänner hemma'. Det hela hade tydligen slutat med att indiern givit Nisse ett rejält skamligt förslag (detaljerna lämpar sig inte i tryck), och vår käre Nils-Erik hade plötsligt fått väldigt brått därifrån... Den 'trevligt sociale indiske tränaren' vi umgåtts och skrattat med dagar i följd framstod nu i lite annan dager, kan man lugnt säga. Han har ännu inte synts till igen kan rapporteras.

*

Gurra återkommer med vem som får ta över stafettpinnen.