Den störste

Igår spelade Bajen och det är ju som många vet mitt lag i hjärtat det är också den störstes lag. Ibland när jag kollar på Bajen så springer mina tankar iväg till att på andra sidan läktaren så sitter J-O Waldner och hejar lika mycket han som jag på bajen tillsammans med Mikael Appelgren. Den känslan är fin för mig men nu ska jag prata pingis och inte om fotboll.

1989 när Sverige rev muren -den så otroligt starka kinesiska muren- så skrek jag rakt ut. Glädjen var så fantastiskt stor och jag såg verkligen upp till det svenska landslaget och då främst J-O, Äpplet och Jörgen. De var så fantastiskt bra tyckte jag. Jag ryser än idag då jag tänker på hur jag hemma hos en kompis lyssnade på lagfinalen på radio och att Sverige vann. Jag vet inte hur jag firade men jag firade säkert med en kall coca-cola på 50cl burk som det fanns då och som var min absoluta favorit.
J-O vann sedan singel också över Jörgen Persson och mitt idolskap förstärktes lite till och riktades lite mer åt hans håll än åt de andras. Han var den störste för mig då och är det fortfarande än idag. Hans serve som fick motståndarna att kalla honom för trollkarl. hans bollkänsla som fick skruv att se ut som oskruv och ibland tvärtom. Hans stenhårda backhandtryck. Hans forehandloop som ingen kunde läsa. Hans blockeringar som vände dåliga lägen direkt till poäng. Hans försvarsspel från distans där han kund plocka eller fiska ut de flesta i världseliten. Hela myten kring denna man har byggt upp honom till en idol för mig inom pingisen.

1991 så tog Sverige storslam i VM. Guld i lag utan större problem mot Jugoslavien och succén fortsatte med dubbelt svenskt i singelfinalen där Jörgen Persson fick förmånen att bli världsmästare efter just en vinst över J-O. Dessutom så kom det för mig helt hur det blå två ganska okända svenskar och vann dubbeln, Thomas Von Scheele och Peter Karlsson. Vilket VM! Unikt!

I samband med detta så slutade jag att spela fotboll och bestämde mig av någon outgrundlig anledning för att börja spela pingis. Så hösten 1991 när jag började gymnasiet och nästan 16 år gammal så klev jag in i Enskedehallen och började mna första övningar med pingis i en blå piké och en gul bäver på bröstet, Enskede BoPS var klubben där jag slog mina första riktiga pingisslag innan dess hade jag såklart spelat i skolan och på fritidsgårdar men aldrig organiserat. En lång väg att vandra och en förklaring till varför jag är så dålig på pingis som jag är.

Nu 18 år senare så sitter jag en semesterdag och skriver en pingisblogg en massa timmar i veckan och kommer på mig själv att allt jag har gjort inom pingisen och allt jag kommer att göra har ENBART med det fantastiska landslag vi hade i slutet av 80-talet och början av 90-talet och mest betydelsefull för mig är Jan-Ove Waldner.

Det är för mig en ynnest att ens ha fått se honom spela och jag är avundsjuk alla er som följt honom längre och mer noggrant än jag tidigare och jag är ledsen för dom av er som inte fick se honom när han var som störst utan får nöja er med den spelare han är idag (näst bäst i Sverige fortfarande förvisso).

Vm-guldet i singel och i lag 1989 var starten för mitt stora pingisintresse. Den svenska dominansen 1991 med finalen mellan Jörgen och J-O var startskottet för mig. OS 1992 var magiskt och jag följde varje sekund med andakt. Äpplets alla EM var en fröjd, vilken bollkänsla och vilket lir! VM guldet 1997 var kanske det största ögonblicket hur J-O totalt dominerade och inte förlorade ett enda set. Kuala Lumpur och guldfinalen mot Kina bjöd på några oförglömliga ögonblick. 2004 när alla trodde att han var slut och att han aldrig skulle kunna komma tillbaka efter sin skada och han går in och spöar Ma Lin och Timo Boll på OS, legendariskt.

J-O är för mig den störste och han kan än idag ge prov på sin magi. Bara det där korta ögonblicket i Saarbrücken då han faktiskt pressade Ma Long. Jag darrar vid tanken på hur bra J-O är och var.

Svensk pingis behöver förebilder och hjältar och ingen kan som pingisspelare personifiera det bättre än de landslaget vi hade då. De spelarna vi hade då var BÄST i världen och de var många om det inte bara de jag nämnt utan även Lindh och Carlsson. En glädjens tid för pingisälskare var det då och jag hoppas att vi får uppleva mer av den varan i framtiden även om jag inte tror att det är möjligt med samma dominans som vi hade då och som Kina har nu. Inte för oss i lilla Sverige nu när bordtennisen blivit så mycket större på många håll runt om i världen och även inom europa. Men kanske ett litet uns, ett smakprov. Vore inte det mumma för själen så säg.

Slutligen vill jag bjuda er på det klippet jag ovan nämnde och återigen påpeka att utan Jan-Ove Waldner, Mikael Appelgren eller Jörgen Persson så hade mitt idrottsliv som utövare och åskådare varit så mycket fattigare.

Tack för allt ni tre!