Några ord från Väsby

Nedanstående ord är skrivna av signaturen Pettan som kände Alexander väl redan från början. Välformulerat och fint skrivet och får med det ett eget inlägg och inte bara en kommentar.

*

Upplands-Väsby BTK hade en stark kull 78:or, starkast i landet just då och där, när det begav sig i slutet av 80-talet. Ulf Jansson, en av Stockholms bästa, Torbjörn Åhlström (senare Holde), Adam Halvardsson, Aidin Ostad, som inte riktigt visste hur gammal han var och Alexander Ritchey. Ritchey och Jansson var varandras motsatser, där Jansson kom från en solid bakgrund, hans föräldrar hade ett starkt inflytande i klubben, specialträningar med Alf Knutsson var inget ovanligt, och med ett ständigt fokus på teknik och att nöta slag efter slag efter slag. Ritchey var motsatsen, med en svajig uppväxt i racketfordralet, ett sönderrivet tygstycke som pannband och med en pumpande vänsterarm kom han virvlandes in i hallen – en pingisens Andre Agassi.

Alex hade mer talang i sitt hårsvall än vad de andra hade tillsammans i sina Vulcofux-burkar, vilket väckte förtret, beundran och glädje – helt beroende på vem du väljer som referenspunkt. Lika naturlig som han var utanför pingishagen, likadan var han utanför. Hellre en dag som ett lejon än en livstid som ett lamm, sägs det, Alex var åtminstone inget lamm. Känslorna bars tunt under huden, men sällan svallade de över, sällan lät han dem påverka spelet och ofta var han som allra bästa när matcherna gällde som allra mest och känslorna var som allra starkast. En yvig spelstil men ändå med ett flyt som man antingen äger eller saknar, ett naturens barn, en av de mest naturliga pingistalangerna Sverige fått fram.

Väsby hade några fina förebilder för de yngre grabbarna att se upp till. Min egen bror, Magnus, bröderna Råsberg, Olme, Rudén o.s.v. Det fanns inte många aktiva i klubben, men de som fanns där var bra spelare och bra människor, tyvärr räckte inte det för att fånga upp Alex som snart fick problem ute i samhället. Efter ett par turer i början av 90-talet flyttade Alex hem till vår villa i utkanten av Väsby, han bodde hos oss i några månader men hans oro och ångest var lätt att se och snart flög han vidare. Från tiden då vi bodde tillsammans minns jag honom som en glädjespridare, en idéspruta och en förbaskat underhållande lögnare. Med honom var det allt eller inget, livet skulle levas snabbt och färgglatt, ofta med en sanslös historia i bakfickan för att krydda till vilken middag som helst. När jag ser tillbaka på det så ser jag honom som ett förvirrat och osäkert barn, det måste ha varit smärtsamt för alla vuxna i Alex närhet att se en sådan livlig grabb kämpa mot en så stark inre splittring.

Han for senare iväg och lämnade Väsby, jag själv började spela i en annan klubb. Jag har träffat på honom vid ett par tillfällen de senaste 10 åren, men det har varit sällan och han har då varit långt trasigare än något tygstycke han tidigare burit i sitt spretiga hår. Jag hoppas att hans mor och syster mår bra, var de än må vara, och jag hoppas att folk som lärde känna Alex minns honom som en glad skit, en urkraft, en fantastisk lirare, som trots att han ibland kunde verka manipulerande och oärlig hade hjärtat på vänster sida. Pingisracketen satt också till vänster, och vilken vänster det var.