Så sent som i torsdags så pratade jag om Alexander Ritchey med två andra pingisspelare. Vi skämtade glatt om honom och konstaterade att han var en riktig kämpe vid bordet. Äpplet berättade att Ritchey efter varje lagmatch var så slut att han inte kunde lämna omklädningsrummet, han gav verkligen allt. Alexander berörde många och hans struligheter var ofta harmlösa men långt ifrån alltid. Vi skrattade gott åt några minnen vi delade med oss till varandra. Så var det oftast med Alexander. Han inbjöd till skratt.
Jag mötte Ritchey i match vid två tillfällen och vid det ena tillfället så utklassade han mig som jag aldrig blivit före eller efter den gången, UV-poolen 1992 i gruppspelet det var jag Sener, Summannen och Ritchey i gruppen. I mitt nästa möte med honom så tog jag set och det var en bedrift av mig men i skilje fick jag knappt tvåsiffrigt och han vann väl med 21-11 eller dylikt. Jag var alltid imponerade av honom som spelare.
Privat så träffade jag honom ett antal gånger under hans sista period i Stockholm med Ängby och Riddaren som klubbadress men jag skulle inte kalla hos goda vänner utan snarare bekanta. Han var dessutom tränare för oss i Norrtull under en period men jag kände till mer om honom än att jag verkligen kände honom som person.
En frisk fläkt, en glad skit, en skojare, en kämpe, en kille med känsla och så mycket mer. Jag kände honom inte speciellt väl och jag är inte rätt person att skriva en memoria om honom och det tänker jag inte heller göra.
Jag vill bara med detta beklaga att han han lämnat oss i sån ung ålder och att han inte lyckades ta sig ur sitt missbruk som jag trodde att han hade gjort. Jag vill inte romantisera upp en fantasibild om hur fin Alexander var men jag vill ärligt beklaga att Alexander inte kunde ta sig ur sitt drogmissbruk och det till sist blev anledningen till att han i fredags gick bort.
Vila i frid.
17 kommentarer:
Jag har det tveksamma nöjet att meddela att vårt tidigare publiknummer i A-laget ALEXANDER RITCHEY avled i fredags i Stockholm. Som spelare i Ängbys A-lag var han en publikmagnet och gav aldrig under hundra procent. Han tillhörde Sveriges bästa juniorer i sin kull. Alexander blev 31 år.... Read More
Senast representerade han Faggemåla i seriesammanhang där ledaren Jens Fellke också är urgammal Ängby-spelare (svensk mästare pojkar B bl a). Alexander gav i våras ut sin kontroversiella, numer berömda biografi(bok), VÄLKOMMEN TILL HELVETET. Vi rekommenderar alla som ännu inte läst den, att införskaffa boken innan den nu sannolikt snabbt tar slut.
Hälsningar
Ängby Sportklubb
Nisse Sandberg
ordförande
Jag beklagar sorgen till alla nära o kära...
Undrar dock om han kunde spela pingis samtidigt som han missbrukade?
Simon Angel i Halmstad är en annan talang som förlorande matchen mot missbruket.
Igor Solopov och Karl-Johan Bernhardt - lever dom?
http://www.youtube.com/watch?v=SH3_L4Bsohs
för att pigga upp lite i denna dystra kolumn.... 55sek in, gammal e äldst!
Igor lever och är förhoppningsvis på väg upp från helvetet.
Alex,
Vila i frid. Kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.
//Frippan
Upplands-Väsby BTK hade en stark kull 78:or, starkast i landet just då och där, när det begav sig i slutet av 80-talet. Ulf Jansson, en av Stockholms bästa, Torbjörn Åhlström (senare Holde), Adam Halvardsson, Aidin Ostad, som inte riktigt visste hur gammal han var och Alexander Ritchey. Ritchey och Jansson var varandras motsatser, där Jansson kom från en solid bakgrund, hans föräldrar hade ett starkt inflytande i klubben, specialträningar med Alf Knutsson var inget ovanligt, och med ett ständigt fokus på teknik och att nöta slag efter slag efter slag. Ritchey var motsatsen, med en svajig uppväxt i racketfordralet, ett sönderrivet tygstycke som pannband och med en pumpande vänsterarm kom han virvlandes in i hallen – en pingisens Andre Agassi.
Alex hade mer talang i sitt hårsvall än vad de andra hade tillsammans i sina Vulcofux-burkar, vilket väckte förtret, beundran och glädje – helt beroende på vem du väljer som referenspunkt. Lika naturlig som han var utanför pingishagen, likadan var han utanför. Hellre en dag som ett lejon än en livstid som ett lamm, sägs det, Alex var åtminstone inget lamm. Känslorna bars tunt under huden, men sällan svallade de över, sällan lät han dem påverka spelet och ofta var han som allra bästa när matcherna gällde som allra mest och känslorna var som allra starkast. En yvig spelstil men ändå med ett flyt som man antingen äger eller saknar, ett naturens barn, en av de mest naturliga pingistalangerna Sverige fått fram.
Väsby hade några fina förebilder för de yngre grabbarna att se upp till. Min egen bror, Magnus, bröderna Råsberg, Olme, Rudén o.s.v. Det fanns inte många aktiva i klubben, men de som fanns där var bra spelare och bra människor, tyvärr räckte inte det för att fånga upp Alex som snart fick problem ute i samhället. Efter ett par turer i början av 90-talet flyttade Alex hem till vår villa i utkanten av Väsby, han bodde hos oss i några månader men hans oro och ångest var lätt att se och snart flög han vidare. Från tiden då vi bodde tillsammans minns jag honom som en glädjespridare, en idéspruta och en förbaskat underhållande lögnare. Med honom var det allt eller inget, livet skulle levas snabbt och färgglatt, ofta med en sanslös historia i bakfickan för att krydda till vilken middag som helst. När jag ser tillbaka på det så ser jag honom som ett förvirrat och osäkert barn, det måste ha varit smärtsamt för alla vuxna i Alex närhet att se en sådan livlig grabb kämpa mot en så stark inre splittring.
Han for senare iväg och lämnade Väsby, jag själv började spela i en annan klubb. Jag har träffat på honom vid ett par tillfällen de senaste 10 åren, men det har varit sällan och han har då varit långt trasigare än något tygstycke han tidigare burit i sitt spretiga hår. Jag hoppas att hans mor och syster mår bra, var de än må vara, och jag hoppas att folk som lärde känna Alex minns honom som en glad skit, en urkraft, en fantastisk lirare, som trots att han ibland kunde verka manipulerande och oärlig hade hjärtat på vänster sida. Pingisracketen satt också till vänster, och vilken vänster det var.
Alex,
sorgligt, sorgligt.
Vi har inte setts på 15 år men jag har ändå följt dig genom åren.
Hoppas du har det bättre nu...
R.I.P.
http://www.youtube.com/watch?v=XMbvcp480Y4&feature=related
/MT
Glömmer dig aldrig rillan
Bernhardt lever.
Alex var äkta hat-kärlek.I våra(för mig) klassiska möten fick ordet prestige en ny betydelse.Det var krig, som jag tror vi älskade båda två, där det fanns en tyst ömsesidig respekt.En krigare som säkert var grym att ha på sitt lag men alltid var jobbig att möta.
Det tynger mig att läsa om hans bortgång dels då vår sport törstar efter just krigare som har Alex attityd och dels med tanke på hans familj och nära vänner.Det svider dessutom att du vann vår senaste och sista match. Ganska lätt dessutom.
Mycket bra skrivet Max. Verkligen tragiskt med hans bortgång. Jag kände Alex under en kortare period då han var tränare för Norrtull. Han hade en otrolig talang på många sätt. Kunde haft ett mycket framgångsrikt liv med sin sociala talang. Men av någon anledning tog han inte vara på talangen på rätt sätt som kanske har med uppväxten att göra, vad vet jag. Hur som helst, rest in peace Alex!
//JÖ
Jag blir oerhört illa berörd av att få vetskapen om Alexanders bortgång. Känns oerhört trist och onödigt att en person går bort i så unga år.
Kommer ihåg första gången jag stötte på Alexander. Det var i Solnas nedre träningshall och vi mötte Frej i en match i S:t Erikscupen. Han var en liten tanig ettrig vänsterslugger som sprang omkring och ossade för allt vad tygen höll.
Sedan dess har jag mött Ritchey många gånger och flertalet av dessa gånger har jag fått lämna bordet som en slagen man.
Jag har hela tiden haft en positiv bild av Alexander trots att jag på omvägar har hört att han varit strulig och haft det tufft vid sidan om bordet. Han har alltid varit rak och spontan mot mig och jag har aldrig haft anledning att tycka illa om honom även om vissa förluster sved mer än andra.
Trots att jag inte har haft kontakt med Alexander på många år så känns det oerhört tungt att få reda på att han gått bort. Det är med en klump i halsen som tyvärr måste konstatera att han likt Simon Angel förlorade kampen mot missbruket och gick bort allt för tidigt. Det hela känns så onödigt.
Vila i frid Alexander. Hoppas att du nu fått ro i din själ.
/Martin A
Mycket fint skrivet Petter.
Har blivit mycket mer berörd av detta än vad jag först trodde. Jag har minst sagt ett vemod som tynger mina fingrar här vid tangentbordet.
Ångrar vissa hårda ord jag sagt till honom och om honom.
Jag beklagar... Ett liv är alltid oersättligt!
Tänk er att våra liv är som trådar. Några av oss föds med en stark och hållbar livstråd. Andra föds med en tunn och skör tråd. Det kan på ytan se ut som vi har samma livsvillkor, men livstråden är olika stark. En påfrestning i livet, i form av ett trauma eller en kris, belastar visserligen den starka livstråden, men den går inte av. Samma belastning kan få den tunna tråden att brista och ett oersättligt liv är utplånat.
Livstråden vi föds med kan liknas vid en slags spinnrock. Där tråden spinns av våra ärftliga genetiska egenskaper, vårt sociala arv, vår uppväxt och den tid och plats vi råkar hamna på i livets "Bingolotto".
Vi är visserligen inte oumbärliga, men var och en av oss är oersättlig.
Men, som sagt... Vår livstråd är olika stark.
Fridens liljor!
/ Per "Ägget" Hägglund
För snart 25 år sedan såg jag Alexander Ritchey i vad jag tror var hans första tävlingsmatch. Det var nybörjartävlingen i lag som då hette Rookie-cupen. Tävlingen spelades i Brännkyrkahallen och Alexander representerade den lilla Täby-föreningen BTK Vakant. Alexanders lag hade endast 2 spelare i sitt lag och vi i Tyresö hade full uppställning i 3-mannalaget. Han gjorde precis vad han ville med våra spelare, som dessutom var ett år äldre, och det var redan då en fröjd att se honom spela pingis. Under de år som jag verksam inom pingisen var det ytterst sällan som det kom fram talanger som Alexander. Det känns fruktansvärt onödigt att Alexander, liksom många, många andra hamnat/hamnar i drogmissbruk.
/ Ulf Bjöns
Skicka en kommentar