Sparring i sushiland, anekdot av John Wall

Tack Saeed för stafettpinnen – riktigt bra historia. Lite sen är jag med min anekdot men har varit lite upptagen med att åka ut ur SM-slutspelet i veckan.

Under tidigt 2000-tal tränade jag väldigt mycket och satsade mycket hårt på min pingis. Jag hade varit i Kina en månad några år tidigare för stenhård träning och insåg väl att Asien var ett rätt bra resmål om man ville träna hårt och mycket. Jag fick en dag ett samtal från en känd, svensk tränare som frågade mig om jag skulle kunna tänka mig att åka till Japan i två veckor för att vara sparring åt en viss spelare vid namn Chire Koyama som skulle komma i form inför de Japanska mästerskapen. Chire Koyama hette tidigare He Zhili och är kinesiska och född 1964 i Shanghai. Hon vann VM 1987 i damsingel spelandes för Kina men flyttade sen under 90-talet till Japan och blev Japansk medborgare. Ingen direkt dussinlirare med andra ord och jag tackade gladeligen ja till detta äventyr som jag såg fram emot oerhört mycket. Allting betalt och lite därtill för att träna i två veckor kändes kanon.

Resan ner gick bra och jag kom fram till mitt hotell där jag togs emot av väldigt artiga och trevliga (oväntat) små japaner som hälsade mig välkommen och förklarade att jag skulle möta upp Koyama om två timmar för att äta middag med henne. Hon dök upp en halvtimme sent i sin sportbil och gled in på mitt hotell där jag satt med en hyfsad jetlag och väntade. Första intrycket var att hennes uppsyn var minst sagt otrevlig med stränga och stenhårda ögon som stirrade rakt igenom mig. Vi började prata och hon var trots sitt skrämmande utseende mycket trevlig och frågade vad jag ville äta till middag. Fröken Koyama var sugen på italienskt och det var precis vad det blev – vågade inte säga emot.

Koyama=Djävulen

Dagen efter började träningen efter en trög nattsömn i en säng med något slags halmunderlag istället för madrass. 10.00 kör vi igång och förutom mig så har hon tre till sparringar som är där jämt. En japanska och två kineser med olika spelstilar. Det som slår mig är att ingen i denna grupp säger ett enda ord utan bara nickar till allt som bossen Koyama säger. Inga konstigheter förmodligen, tänker jag och avverkar första passet med henne. På eftermiddagspasset så står vi mot väggen innan passet och Koyama säger vilka som ska köra med varandra och överraskar mig en aning genom att plötsligt lägga till årets utskällning till de andra i gruppen om något jag inte förstår eller får ta del av. De tittar tomt på henne och bara nickar och jag känner en lätt nervositet uppstå inom mig inför vår träning som strax skulle starta. Efter att ha skrikit klart vänder hon sig åt mitt håll och ler och säger att nu ska vi träna. Jag nickar tillbaka lätt nervöst.

Vi sätter igång inslagningen och jag missar inte en kontring de första två minuterna men sen när hon börjar loopa så drar hon till en rätt hård fh som glider in lite i mitten på mig. Jag lyckas få upp racket vid magen men får bollen på tummen. Chire tittar då mig i ögonen och suckar djupt och skakar på huvudet lite grann. ”Jaha, nu ska vi se”, tänker jag, ”det måste vara ett skämt” och ler lite grann tillbaka, men rädslan för att missa blir större och jag ser till att få in bollen på bordet tills jag plötsligt råkar blocka ut en boll. Hon tittar mig återigen djupt in i ögonen och ryter till med ett ”SPIN!!” som om jag inte redan förstod att det var överskruv i hennes loop. ”Ok, sorry”, säger jag och lyckas få in de resterande blockarna. Sen börjar jag loopa och hon brister ut ett stort leende då jag drar rätt hårt och med bra skruv som tydligen faller henne i smaken. ”Puh”, tänker jag – ”nånting som är bra i alla fall”. Sen händer det oförlåtliga igen – jag missar jag en loop då hon blockar in mig i magen och hon utbrister ”MOVE !!” – nu är hon igång igen och på detta sätt fortsätter hela passet med ständigt återkommande kommentarer varje gång jag missar. Jag tittar hela tiden på klockan under träningen i hopp om att det ska ta slut och det gör det till slut. Hon fortsätter dock med lite lådträning med en av kineserna. Under det 30 minuter långa lådpasset så skriker hon konstant åt honom att han är dum i huvudet som inte lägger bollen precis på millimetern och att han är totalt värdelös, varpå han inte säger ett ord utan bara tittar och tar emot skit och kör vidare. Jag är fullständigt skräckslagen och tittar ner i min kalender för att dubbelkolla de återstående dagarna på denna resan – bara 13 dagar kvar, så skönt.

På mitt hotell bor även kineserna och efter ett par dagar kommer en av dem fram till mig och förklarar att jag gör bäst i att bara lyssna med ena örat och låta det gå ut ur det andra när hon börjar skrika och skälla, för hon är djävulen (!). Precis det ordet använder han och jag kan inte mer än att hålla med. Dessa killar blir lite av min räddning emellanåt när djävulen minst sagt gör skäl för sitt namn.

Varje dag känns som två dagar och varje träning är lik den andra med blickar, suckar och bitska kommentarer. Det som knäcker mig är att det inte spelar någon roll hur bra jag spelar – det finns alltid något att klaga på vilket gör att jag aldrig kan slappna av.

Höjdpunkten i hennes pedagogiska och tillmötesgående sätt att vara, blir nog början på andra veckan när hon blockar ut mig i forehand och jag ska ta mig dit. Ni som varit i Japan vet att det är ett extremt renligt folk, så golvet i spelhallen skulle lätt gå att äta på och det är ett sjukligt bra grepp i det stenhårda trägolvet. Jag har precis gått runt med fh från bh-hörnet och ska trycka ifrån ut mot fh-hörnet när jag fastnar med foten i det greppiga golvet och trampar något så fantastiskt snett och ramlar ihop i en liten hög med grym smärta. Jag tittar upp på fröken Koyama som gått över på min sida och som nu tittar ner på mig. Nu räknar jag med lite medlidande, till och med från henne. Men hon suckar högt och skakar på huvudet samtidigt som hon säger de mycket värmande orden: ”You no strong… Maybe little fat”, precis som om det var en bristande fysik som var orsaken till fallet.

Det var en resa som inte var någon lugn och avkopplande pingissemester direkt, men jag lärde mig väldigt mycket om hur den kinesiska pingiskulturen ser ut. Och träningen var ju minst sagt av högsta kvalitet även om en hel del av den genomfördes med hjärtat i halsgropen.

Jag skickar nu pinnen vidare till mannen med Sveriges skönaste backhand – Anders Holm.