söndag 1 mars 2009

Shaken, not stirred: Anekdot av Saeed Esbati

Shaken, not stirred

Jag vill börja med att ”tacka” Max för att han skickade vidare stafettpinnen till just mig och lägga till en "VAFAAAN?!" för jag trodde faktiskt jag skulle undkomma.

Jag har även fått uppmaningen att ”anekdoten ska vara pingisrelaterad och inte för barnförbjuden” av vår kära bloggare. Jag ser det som en självklarhet och är givetvis helt oförstående till varför detta var nödvändigt.

För att anekdoten ska bli rolig börjar jag lite längre tillbaka i tiden än vad som egentligen kanske behövs…

Min historia utspelar sig på min första stora internationella turnering, som kadett, i Franska öppna. Första speldagen (lag) var, för min del, minst sagt bedrövlig. Spelet stämde inte alls, jag bröt ihop mentalt flera gånger, uppträdde dåligt och i min värld förlorade jag ALLA jämna set. Jag hade dessutom lyckats övertala mig själv att jag kixade oftare än alla andra i hallen och att det var oundvikligt att jag inte kixade så snart det blev jämnt. Kixgudarna var ute efter mig helt enkelt. Denna mycket genomtänkta analys, tillsammans med andra former av nyanserat gnällande, som jag omtänksamt delade med mig till mina lagkamrater vid flertalet tillfällen, gick tydligen inte landslagstränaren obemärkt förbi. Tränaren som i vanliga fall har stor förståelse för bortförklaringar och gnäll avseende yttre omständigheter som man inte kan förändra och gäller alla (Obs: ironi) hade konstigt nog INGEN som helst förstående för mitt tjöt. Att jag dessutom blev ertappad mitt under kvällsmötet med att skriva/tagga ”KIX” över två hela A4-papper, som jag dessutom hade färglagt i 2 olika färger, gjorde nog INTE saken bättre. Konstverket förstördes iallafall, och jag fick istället i sann Bart Simpson-anda skriva ”Jag har extremt bra bollträff” på 2 sidor innan jag fick sova.

Bedriften överträffades redan på morgonen efter, när det var dags för singelspelet. Först försover jag mig och missar frukosten och väl i hallen, som låg ca 20 min bilväg från spelarhotellet, upptäcker jag att jag glömt racket på hotellrummet. Men jag får till slut, efter några minuters panik och förvirring, skjuts av en snäll gubbe i tävlingsledningen, fram och tillbaka, och hinner precis byta om och hoppa in i hagen, olimmat och utan uppvärmning/inslagning, och förlorar mot Frankrikes 4-5:e man med 2-0 i första gruppspelsmatchen. Chanslös. Förhållandet till min tränare var vid det tillfället… aningen… ansträngt… kanske man kan säga.

Men på något sätt lyckas jag ändå, ta mig själv i kragen och vinna match nr 2. Därifrån vände det och jag lyckades av bara farten även slå den seedade spelaren i min grupp med 2-0 och få tillräckligt stor bollskillnad för att gå vidare ur gruppen. Jag slog sedan en vänsterhänt fransman vid namnet Peretti med 2-0 i åttondelsfinalen (rullade på hans första serve vid 0-0 och gick sedan upp till 18-1 i första set) och visade ironiskt nog mental styrka i kvartsfinalen mot Adam Robertsson när jag vände 15-20 i skilje till vinst.

När det var dags för semifinal var jag enda svensk kvar i turneringen och coachningen överlämnades från en av de andra svenska coacherna som provisoriskt haft hand om mig till min tränare. Och det rullade på och jag slog Swickl från Ungern med 2-0 i semifinalen. Men tävlingen hade nu av olika anledningar kommit efter i spelschemat och var kraftigt försenat och min tränare hade dessutom fått slut på snus. Bör tilläggas...

Finalen mot Del Porte från Belgien gick sen dessutom till skiljeset där jag hamnar i stort underläge och efter en mycket lång bollduell som avslutas med loop-mot-loop och att jag kixar bollen till taket så upptäcker jag plötsligt att jag står och skriker ”BAAAMMMMMSEEEEEEEEEEEEEEKIIIIIIIIX!” allt vad jag har. (Stort tack till Robert Svensson förresten som hade hjärntvättat mig detta uttryck). Jag får givetvis en kraftig tillsägelse av domaren men kan inte riktigt koncentrera mig på vad han säger, då jag känner hur tränarens blick brinner i min rygg, men är alldeles för rädd för att ens titta bak. Jag kan inte riktigt förklara vad exakt som hände därefter, om det var rädslan eller känslan av att det var KÖRT att nånsin få ta på sig landslagströjan igen som fick mig att tappa nervositeten, men därifrån och framåt spelade jag som en demon och lyckades vända och vinna hela skiten.

Efter en lång och onödigt utdragen prisutdelning därefter är det nu sent som attans och både jag och tränaren är kanontrötta och vill bara tillbaka till hotellrummet när jag stoppas av tävlingskommittén för att göra ett dopningstest. Jag har precis besökt toaletten och kan alltså omöjligt avvara tillräckligt med urin för att fullgöra testet, så jag får helt enkelt sitta och pressa i mig vatten medans en kraftigt irriterad och trött tränare sitter och väntar på att komma iväg. Ca 1 timme (klockan är nu efter midnatt) senare och som sista spelare lyckas jag göra testet och vi går tillsammans in till ”läkaren” och lyssnar på vidare instruktioner. Läkaren är en äldre och märkbart virrig man med otroligt knackig engelska. Jag lämnar ifrån mig röret och driftar sedan iväg lite i tankar medan tränaren och läkaren pratar.

Helt plötsligt vaknar jag till ur mitt dagdrömmande av att tränaren står och "skakar" på sin landslagsjacka samtidigt som han med en låg röst, nästan mumlande, svär HEJVILT på svenska. Då har alltså denna läkare, innan han ska märka och placera röret i behållaren, SKAKAT på provröret utan att stänga till ordentligt, och SKVÄTT MITT URIN PÅ LANDSLAGSTRÄNAREN!

Utan att utbyta ett endaste ord tar vi båda våra grejer och joggar till den väntande bussen med massor med frustrerade spelare och coacher. Ca 1,5 min i total tystnad bryts sedan av att han klämmer ur sig nånting i stil med ”jävla tokgubbe” och vi båda bryter ut i ett långt och hysteriskt garv till bussens förvåning… JAG somnade i alla fall den natten med ett leende på läpparna. :)

15 kommentarer:

max sa...

Saeed kommer i kommentarsfältet skicka pinnen vidare.

Anonym sa...

bettingtips inför CL ikväll max?

Anonym sa...

haha bästa anekdoten hittills.. men vem var tränaren?! vilket år var detta saeed?

Anonym sa...

Hade en aning om att denna skulle dryftas...en legendarisk afton!
Kul Saeed!
The Coach

Anonym sa...

PS. tror Anders Holm var i andra semin.

Anonym sa...

Måste varit Mernsten

Anonym sa...

haha bästa hittills!!

Anonym sa...

hahaha fantastisk story

Anonym sa...

var det linus??

Anonym sa...

hehe riktigt bra

Anonym sa...

Max: Om inte Jompa (John Fröling) redan kört, så väljar jag honom!

Anonym 1: Minns ej exakt årtal, men jag är 25 idag och jag var sista års kadett när detta hände. Resten lämnar jag till dig.

The Coach: Jupp, fantastiskt rolig upplevelse, från början till slut!

Ps. Kommer nog inte fram i denna historia, men vill tillägga att The Coach var/är den absolut bästa tränaren jag varit i kontakt med. Hade han varit min klubbtränare hade det kanske kunnat bli både människa och pingisspelare av mig :)

// S

Anonym sa...

Ännu en av lirarna som gått i fällan att det är tränaren det hänger på.

Anonym sa...

Eller insett att coachen e viktig...mycket viktig.

Anonym sa...

Eller inte kommit så långt han kunde om han fattat själv. Stoooort problem om liraren tror på en coach sedan upptäcker att det kanske inte är så. Prata med de i Sverige som kan lira vad de tycker och hur det skall fungera.

Anonym sa...

Endast i sverige som man inte fattar vad en coach kan betyda i saker som att vara effektiv undvika tidsspill etc.
Erfarenhet borde inte underskattas...
OCH...Stellan och Hu Wei Xin har haft enormt inflytande J. Perssons meriter och utveckling. (Endast ett av talrika exempel. Men VM i arrogans vinns som alltid av besserwissrar i pingis sverige,,,,